BETYG
3.3
av 5
Så som i himmelen
2004
Sverige, Danmark
132min
IMDb
Daniel är en svensk dirigent som har lyckats få framgång internationellt och som blivit välbeställd på kuppen. Plötsligt går Daniel in i väggen. Han drar sig tillbaka från musiken och flyttar hem till sin barndomsby i Norrland.
En dag hör han ett framförande av byns lilla kyrkokör och han träffas av en ton som får musiken att välla upp i honom igen. Daniel börjar som kantor, han träffar en ny kärlek och hans liv vänds upp och ned.
| Originaltitel |
Så som i himmelen |
| Alternativ titel |
As it is in Heaven |
| Regissör |
Kay Pollak |
| Manus |
Kay Pollak |
| Genre |
Drama, Komedi, Romantik, 2000-tal |
| Skådespelare |
Michael Nyqvist, Frida Hallgren, Helen Sjöholm, Lennart Jähkel, Niklas Falk, Ingela Olsson, Ylva Lööf, André Sjöberg, Mikael Rahm, Barbro Kollberg, Ulla-Britt Norrman, Lasse Pettersson, Per Morberg, Axelle Axell |
| Betygsätt |
Logga in eller bli medlem för att rösta
|
| Betygsantal |
12560 |
| Filmnummer |
22219 |
Recensioner
Jag såg \"Så som i himmelen\" och reagerade starkt. Jag vet att den har fått oändliga mängder med fantastisk kritik och att många av er säkert gillar den men kan inte instämma. Det var det mes... Läs mer »
Låt mig först säga att det här är en mycket bra film. Kay Pollack kan som få regissörer idag sätta fingret på små detaljer och lyfta fram situationer där vi alla känner igen oss. Han är d... Läs mer »
Detta är en film som berör. Känslorna svallar över alla bräddar.
Den utbrände och dödssjuke, internationellt erkände dirigenten Daniel söker sina rötter i den byhåla han en gång växte u... Läs mer »
Den svenska dirigenten Daniel har fått framgång utanför Sverige och är mycket omtyckt, men plötsligt tröttnar han på sitt jobb och vill ta det lugnt ett tag. Han flyttar hem till barndomsbyn i ... Läs mer »
I \"Så som i himmelen\" återvänder en världskänd konstnär efter 18 långa år till en liten vintrig by i norra Sverige. Byn är begraven under ett tjockt täcke snö och skärmar av byborna frå... Läs mer »
Så som i himmelen är en film som rekommenderats åt mig flera gånger och ännu mera sedan jag började sjunga i kör. Naturligtvis har alla rekommendationer ackompanjerats av hyllningar och lovord.... Läs mer »
Kommentarer
Budskapet om individuell frihet och behov av gemenskap är fint och jag blir engagerad i enskilda scener. Pollak har mycket kunskap och något att säga men berättande och presentation är extremt svulstigt och överdramatiserat. Att klämma in så här mycket, där i princip vartenda scen är ett livsavgörande moment, känns konstlat, och ibland komiskt. Den här filmen händer helt enkelt inte, den är teori.
Ytterligare en film som skam- och skuldbelägger vanligt folk på landsbygden. Full av klyschor och moralkakor, med en Artist Från Världen som ska frälsa folket, en Hatisk Maktgalen Hycklande Präst, en Misshandlande Supande Man och hans Stackars Kvinna, en God- och Renhjärtad Missförstådd Slampa, och alla andra nattståndna stereotyper som Pollak kan skaka fram. Fy fan. Dessutom ett "Helena Bergström moment", dvs kvinna klär av sig naken helt omotiverat, i detta fall för att "bekänna" något. Vissa roller spelas i och för sig helt okej, framför allt är Frida Hallgren bra (när hon inte tvingas recitera helidiotiska monologer) men även Jähkel är stabil och Sjöholm är oväntat kapabel (hon har inte många repliker men har bra mimik). Där stoppar nästan det bra, men musiken har ju tyvärr gjort filmen odödlig i och med den fantastiska Gabriellas sång, en av de starkaste sånger som skrivits i landet. I övrigt är det en vidrig, manipulativ Bamsebudskapshistoria med otroligt illa skriven dialog, uschlig klippning och osannolika mänskliga beteenden som jag skulle stängt av tidigt om jag inte väntade på Sjöholms stora förlösande ögonblick. Tyvärr såg jag också klart den och utsattes därmed för de sista tjugo minuterna, som är det värsta som hänt i världen hittills, men som iofs ibland framkallade hånflabb från magtrakten. Svensk film när den är som allra, allra sämst: ren kallhamrad ondska. Läs även PO Tidholms recension: https://web.archive.org/web/20171228151715/https://www.dn.se/arkiv/kultur/sa-som-en-reklamfilm/
Änglagård hade ju redan spelats in för länge sen men det verkar inte ha stoppat Kay Pollack från att göra den här snarlika historien. Det tuffar på och håller intresset uppe men så mycket mer är det ju inte, att den här blev Oscarsnominerad är sannerligen lite av en överraskning. Det är väldigt folkligt, det är väl därför folk gillar den antar jag, men topparna är inte tillräckligt många för att det ska sticka ut från mängden. Lennart Jähkel som Arne är underhållande mest hela tiden, och Helen Sjöholms solonummer var magnifikt. I övrigt blir det lite lätt teatraliskt och 2an blir till slut ganska lätt att sätta.
sätter man mer än en trea på denna måste man vara utvecklingsstörd. med det sagt rip micke
Det måste finnas någon gräns till hur mycket överdramatik man kan trycka in i en film utan att den blir pinsam dynga och manuset till denna film överträffar den gränsen med råge. Finns ingen karaktär som inte beter sig som en hormonstinn 13-åring. Den värsta typen av svensk film, låt inte detta vara normen.
Här är det vacker musik, vackra bilder och ett magiskt filmskapande av Pollak som gäller. Det serveras 127 intensiva minuter med en lugnt och sansat berättad historia. Jorå det går ihop och det blir bra och mycket svenskt. Folket Guldbagge juryn 5 0
Såg filmen på bio när den kom men insåg nu efter omtitt att jag hade missat att lägga upp den här på FT. Filmen håller ännu tycker jag, även om jag nu såhär tolv år äldre tycker att vissa stereotyper var lite väl löjliga, vilket jag inte minns att jag reagerade nämnvärt på då. Men i det stora hela kunde jag bortse ifrån det nu ändå.
Bättre blir det inte. Svensk film brukar vara kass men den här håller världsklass. Nyqvist är Sveriges bästa skådespelare. .
Det är väldigt mycket känslor i omlopp. Det, i sig, är inte fel. Däremot tycker jag att estetiken, som bl a förmedlas via skådespelet, bidrar till att ge ett för särhållet uttryck. Det är helt okej att använda sig av teatrala stilgrepp i film, i många fall är det väldigt berikande i konventionell film, men när det samtidigt blandas med att de bärande rollerna mera lutar åt mer filmiska uttryck känns det rörigt och ofokuserat. Det spretar alltså väldigt mycket i både gestaltning och innehåll att jag inte känner att det finns någon egentlig tanke och känsla för mig att vila tillbaka på. Dessutom känner jag att manus är alldeles för grunt och låter flera potentiellt viktiga händelser hänga lite för löst för att sedan försvinna.
