BETYG
3.1
av 5
3.1
av 5
Sången om den eldröda blomman
Den första filmatiseringen av Johannes Linnankoskis roman om sonen på Koskelagården som fördrivs hemifrån och blir timmerflottare.
| Originaltitel | Sången om den eldröda blomman |
| Regissör | Mauritz Stiller |
| Genre | Drama, Stumfilm, 10-tal |
| Skådespelare | Lars Hanson, Axel Hultman, Greta Almroth, Edith Erastoff, John Ekman, Lillebil Christensen, Louise Fahlman, Hjalmar Peters, Nils Lundell |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 47 |
| Filmnummer | 20908 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Fin film med vackert foto och utsöka miljöer, typiska för Stiller. Fyran satt rätt säker nästan hela vägen, men föll på det melodramatiska slutet, där jag inte gillade hur det gick för en av de kvinnliga karaktärerna. Kändes som att det gjordes bara för att bana väg för avslutet. Nä, det tappade den faktiskt på.
Precis så mossig som svensk stumfilm oftast inte är, men den här storyn är svår att lyfta över matinéäventyr och bygdemelodram. Den starkaste sekvensen är i staden, och särskilt när han möter sin egen spegelbild, då antyds den suggestiva dimension som gör Herr Arne senare samma år till ett sånt mästerverk.
Pollenallergin fick mig att snörvla och gråta i biografen, kunde önska att det var filmens sentimentalitet som påverkat mig. Tyvärr tycker jag filmens tematik presenteras på ett sätt som känns förlegat och svårt att relatera till. Filmiskt är det ju gediget, med vackra kompositioner och stämningsmättade stadstablåer i regnet. Men har inte SFis restaurerignsteam månne varit och fingrat på Warp Stabilizer-knappen?
Inte den bästa personregin, men historien är lite speciell och stannar kvar.
Fotot var överarbetat statiskt och stelt, men jag minns inte om scenerna/bilderna framstod "naturliga"/självklara med vilsamma vinklar/linjer... Däremot har jag ett tydligt minne av att själva handlingen och karaktärerna inte rörde mig särskilt mycket... Tösen som begick suicid var antagligen den enda personen värd någon egentlig medkänsla...
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; stumfilmer är verkligen inte min grej eftersom i mina ögon blir det riktigt tråkigt i längden av att inte höra ett enda ord. Men den hade ändå små trevliga miljöer som räddar filmen lite.
Bra fråga!
En bra Stiller film med allt vad man kan önska av tidig svensk film. Filmens bilder stärktes av Mr. Israel´s pianospel. Alla borde få uppleva stumfilmer med "live" pianomusik. Då kan man riktigt förstå den fascination människor hade för det nya mediet i början av ett nytt sekel.
Härlig övertydlighet och den kända iris-effekten!
Lars Hanson är skrämmande lik David Bowie dessutom. Eller tvärtom, David Bowie är väldigt lik Lars Hanson.
