BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
Shock Corridor
På sin jakt efter Purlitzer-priset smusslar sig journalisten John Bennet in på ett mentalsjukhus, där det begåtts ett mord som polisen inte kunnat lösa, genom att agera psykiskt sjuk.
| Originaltitel | Shock Corridor |
| Regissör | Samuel Fuller |
| Manus | Samuel Fuller |
| Genre | Mysterium, Drama, 60-tal |
| Skådespelare | Hari Rhodes, Gene Evans, Peter Breck, Constance Towers, James Best, Larry Tucker, Paul Dubov |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 260 |
| Filmnummer | 12297 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Ja, det här var ju skitbra! Kanske inte en nyanserad och trovärdig skildring av mentalsjukhus, men ändock en lysande thriller med undertoner som antyder problemen i samhället (som är mentalsjukhuset i sig, givetvis). Utmärkt foto och suverän stämning!
Scenografin är fantastisk. Kontraster, estetik och djup. Som en kombination av Ingmar Bergman och Roy Andersson. Men i övrigt är mycket tillgjort och övertydligt på ett störande vis. Jag tror mer att det är regissörens order än misslyckande från skådespelarna. Det blir därför mycket kulturteater över det hela. Inte den där täta och intressanta Gökboet-känslan.
Ett intressant upplägg med Wallraffandet, men skildringen av mentalsjukhuset känns väldigt överdriven. Rent visuellt är dock filmen mer än godkänd. Stark tvåa i betyg totalt sett.
Spännande psychxplotation rakt igenom. Man får intrycket av att filmen vill sätta hela samhället i sinnessjukhus och att galenskap är enda konsekvensen av all rasism, krig och kärnvapen.
Nej, dåligt skådespeleri, förutsägbart manus och ett ständigt skrikande.
Obehaglig och stark!
Mycket potentiellt intressant subtext och subtilitet förstörs helt av alla tänkar-voiceovers. Steorotypisk och lite halvlarvig bild av psykisk ohälsa och galenskap, vilket väl dock att förvänta sig. Skrattade åt nymfomanscenen. Och som någon skrev så känns det som att de på ett lite för bekvämt sätt spelar in i storyn. Men på något sätt förtar det inte supermycket från filmens spänning och underhållningsvärde, även om det förstås till ganska stor del tar ner betyget då man ganska snabbt inser att det inte är filmens huvudpoäng. Det är väl förmodligen den politiska satiren, som i sin tur är lite likadan - den är riktigt trubbig, men inte alltför destruktivt då det ändå intressant att se vart det går liksom. Den överdramatiska musiken och alla hastiga klipp är lite irriterande, men det är nog ändå filmens estetiska kvaliteter som gör den sevärd. Fotot och kompositionerna är sevärda. Otippat att mixen mellan svartvitt och färg ändå funkar ok. 38/100
Mycket välgjord och obehaglig film med superbra skådespelare samt självkritik hur det amerikanska samhället såg ut på den tiden.
fåniga låtsassjukdomar som plot device i all ära, men måste de skrika så mycket?
lattjo liten pryl!
