BETYG
3.5
av 5
3.5
av 5
Skuggor på Manhattan
En ljushyad, svart flicka bor på Manhattan med sina två bröder. En vit man blir tillsammans med henne, men lämnar henne när han inser att hon är svart.
| Originaltitel | Shadows |
| Regissör | John Cassavetes |
| Manus | John Cassavetes |
| Genre | 50-tal, Drama |
| Skådespelare | Ben Carruthers, Lelia Goldoni, Hugh Hurd, Anthony Ray, Dennis Sallas, Rupert Crosse, Tom Reese, David Pokitillow, Davey Jones, Pir Marini, Victoria Vargas, Jack Ackerman, Jacqueline Walcott |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 1026 |
| Filmnummer | 5862 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Det är inte ofta en film är så otroligt åt helvete.
Herrejösses, det här var bland det fånigaste jag har sett på filmduken. En nordafrikan, en västafrikan och en vit ska föreställa syskon. 50-åringar spelar tonåringar. Dramatik och motsättningar uppstår från ingenstans. Dialogen är tydligen improviserad, men de kunde väl hittat något bättre än högstadieungdomars intelligens att inspireras av. Det enda positiva är att det i bakgrunden, om man blundar och stänger av allt prat, finns någon sorts stämning.
Svårt att sätta fingret på varför jag egentligen gillade den här filmen. Intressanta karaktärer var det i alla fall, i synnerhet Lelia, och lyckad humor. Upplevelsen förbättrades säkert också av att jag hade möjlighet att se den på bio.
Grymt bra, men klippen kan komma lite väl hastigt så scenerna känns ryckiga. Vilket såklart också var tanken, men ibland går Cassavetes anarkism för långt för sitt eget bästa. Form före funktion funkar till en viss grad, men här går det överstyr.
Min första Cassavetes. Att det här var banbrytande för sin tid och nu är filmhistoriskt intressant kan jag förstå. Men jag är ambivalent till själva beatkulturen och dess språk som ibland/allt för ofta bara känns virrigt, aggressivt och alienerat. En del charmigt och välspelat skådespeleri och snygga New York-miljöer, men jag lyckas inte bli berörd eller fångad och historien går mig totalt förbi.
Saker faller på plats, jag får ytterligare förståelse för varför jag gillar diverse senare favoriter. Bara för det är den förstås värd en fyra. Vidare är ju filmen i sig också rätt underbar. Jag älskar metanivån som skapas i och med filmens och jazzgenrens övergripande dramaturgi, om man kan säga så.
Det här är ruffigt och bökigt och skrapigt. Samtidigt är det improviserade greppet fullständigt kongenialt med berättelsens tema. Samma sak gäller Mingus orginalmusik. Allt stämmer. När jag nu plöjer igenom en del gamla filmer så känns också Cassavetes teknik som ett spännande grepp, långt innan det danska dogma-manifestet. Det är lätt att förstå att någon skribent benämnt Cassavetes som "fadern till den amerikanska independent-filmen". Det finns få likheter med annan amerikansk film vid denna tid som ofta är väldigt polerad utan det är lättare att se kopplingar till fransk och italiensk film. Så i detta fall blir själva det "oskickliga" en del av värdet med filmen. Ska bli intressant att se några andra av Cassavetes filmer
intressant, tänkvärd o snygg
Minns att jag försökte se denna film när den gick på SVT för nåt år sedan men orkade aldrig genom de knappa 80 minuterna. Denna gång gick det betydligt bättre! Filmen hade en skön flyt som man aldrig ser i en mainstream film som gör den helt klart sevärd!
Jag gillar den autentiska känslan Cassavetes lyckas skapa, både gällande skådespelarnas prestationer och själva situationerna. Så har det varit i de två filmer jag sett av honom i alla fall. Däremot fängslas jag inte så mycket av Skuggor på Manhattan (trots fin musik och stämning), den når inte fram till mig. Intressant tidsdokument kanske, men vad tusan, jag vill ha mer än så. Rolig notering förresten: Rupert lät ibland precis som Gordon Cole, ni vet karaktären i Twin Peaks som spelas av David Lynch.
