Smultronstället

"Barnen" var ansträngande för min empatiska sida. Fick slå ner blicken och försöka slå av öronens uppmärksamhet. Fin att titta på för övrigt men människorna känns både irriterande bekanta och djupt främmande. Hade nog uppskattat den mer om de var utländska och jag inte hade kunnat känna igen allt det fåniga hos människorna men ändå hade kunnat uppskatta det som var intressant och rörande.

Håller med pelikan, tycker att de tidiga Bergman-filmerna inte har åldrats med värdighet...

Såg den 2018, men den hade nog varit bättre på 50-talet...

Victor Sjöström är bra som mannen som skapat sin egen ensamhet men förutom det är det mesta väldigt teatraliskt, sentimentalt (förstås) och tillgjort.

Intrigen med den åldrande doktorn Isaks inre resa samtidigt som han bilar från Stockholm till Lund, där han ska få en hedersutnämning är förmodligen en av de bättre Bergman-filmerna från 50-talet. Resan kommer att få ett flertal stop både planerade och någon mer ofrivillig. En hel del drömscener är också snyggt filmiskt placerade där i färden mot Lund. Victor Sjöström gör huvudkaraktären Isak mycket passande. Det känns som det inte krävs så mycket skådespelande utan att tolkningen av den gamle mannen med det flerledade själslivet går av sig självt. Dessutom talar han på ett mänskligt sätt vilket inte många av de andra skådespelarna gör, de kör med det vanliga teatrala Bergmanuttrycket, vilket drar ned betyget. Det här är ju en ganska så anspråkslös, lättsam och varm historia och då borde väl språket också vara mer naturligt.

Sänker till en fyra efter omtitt. Träffar mig inte alls lika mycket i hjärtat som senast. Den är lite smålöjlig och högtravande och flörtar kanske mer än något annat Bergman gjort med Hollywood. Men den är snygg och effektfull.

En andra titt och höjning från fyra till fem. Sjöströms resa är så fantastisk fint berättad på så många plan. Man känner Isaks smärta ändå in i hjärtat när han upplever sina minnen med dess livslånga undertryckta känslor av att vara sårad och missförstådd. De olika platserna, minnena och drömsekvenserna tecknar en tredimensionell bild av en en man - med alla sina svagheter, brister och sin sårbarhet - som är det är så oerhört lätt att sympatisera med och relatera till. När han tar farväl av liftarna och sedan räcker ut en hand till sin son så kommer tårarna. En film som lever kvar i bröstet och som grep tag i mig ännu hårdare andra gången.

Den var bra, speciellt ur ett filmskapar perspektiv, men för mig var de inget jag kommer se igen, tyvärr men en fin film med bra budskap och bra berättat.

Filosofisk, tankeväckande skildring om att finna sig själv.

På det hela taget en storslagen uppvisning av framför allt Bergman och Sjöström. Sensmoralen kommer lite påtvingande till betraktaren också och efteråt är man så angelägen om att vårda sina relationer att man nästan blir otålig. Några skönhetsfläckar såsom gestaltningen av tvillingarna och ungdomarnas överdrivet barnsliga ton gör att betyget stannar på en stark 4;a, dvs 4+ vid denna omtitt efter drygt 11 år