BETYG
3
av 5
Somewhere
2010
USA, Storbritannien, Italien, Japan
98min
IMDb
Johnny Marco är en skandalomsusad och framgångsrik skådespelare som bor på Hollywoods legendariska Chateau Marmont Hotel och lever ett liv i överflöd. Hans dagar består av ett töcken av drinkar, tjejer, snabba bilar och fjäskande fans. I Johnnys självupptagna värld ryms bara han själv ? något som ställs på ända när hans elvaåriga dotter Cleo oväntat dyker upp.
| Originaltitel |
Somewhere |
| Regissör |
Sofia Coppola |
| Manus |
Sofia Coppola |
| Genre |
Drama, 2010-tal |
| Skådespelare |
Stephen Dorff, Elle Fanning, Chris Pontius, John Prudhont, Robert Schwartzman, Michelle Monaghan, Caitlin Keats, Jo Champa, Alexander Nevsky, Laura Chiatti, Kristina Shannon, Karissa Shannon, Laura Ramsey, Paul Greene, Angela Lindvall, Ellie Kemper |
| Betygsätt |
Logga in eller bli medlem för att rösta
|
| Betygsantal |
2514 |
| Filmnummer |
80109 |
Recensioner
Johnny Marco (Stephen Dorff) är en framgångsrik men utarbetad filmstjärna vars liv domineras av hårt festande och löst sexuellt umgänge med ett otal kvinnor. Han lever frånskild från sin hustr... Läs mer »
Jag läste knappt något om Somewhere innan jag visste att jag ville se den. Baserat på regissören Sofia Coppolas tidigare intryck på mig så var den en klart intressant film. Blev jag besviken?
J... Läs mer »
Ensamheten är en pålitlig följeslagare. Fortfarande är den ständigt närvarande hos Sofia Coppolas huvudkaraktärer. I Somewhere har dock Kirsten Dunsts och Scarlett Johanssons i-landsbekymrade r... Läs mer »
Johnny Marco (Stephen Dorff) är en välkänd skådespelare som uppehåller sig på Chateau Marmont i Hollywood. Där fördriver han dagarna med öl, cigaretter, sex, GoGo-dansöser på rummet samt, y... Läs mer »
Kommentarer
En film som egentligen inte handlar om nånting, en vandrande klyscha som känner sig tom inombords. Jag känner mig också lite tom inombords när jag tittar på detta och det börjar väl mer och mer stå klart att Lost in Translation var en riktig lyckoträff för Coppola. Dorff passar väl bra i den här rollen, men det är ju en rätt trist roll att spela också. En svag 2a.
Coppola är verkligen hit or miss med mig när det kommer till att funka. Det finns många teman här som jag gillar men jag känner typ ingenting och bryr mig inte så det blir mest tråkigt. Men, på ett helt okej sätt. Slätstruken tvåa.
Att se den här utan att veta något om filmen, känns inte som rätt ingång, för det tog ett bra tag innan jag kunde lokalisera mig. Men det är bra, om än lite väl pretentiöst på sina håll. Det är väl svårt att påstå att det känns som att man får en faktisk insyn, eller så, vilket väl är tanken. Det mest ironiska är väl ändå det sista man ser, innan det blir svart, själva "alla eventuella likheter med verkliga personer"-disclaimern - det är väl precis meningen, att det ska finnas likheter med verkliga personer, om än inte utpekade? En något grumlad tvåa, med ett relativt svagt slut, men en bra mittbit.
Första halvan är otroligt seg och överdriven. Lite för mycket indie-wannabe i de långa scenerna där inget händer. Senare delen av filmen lyfter dock väldigt bra fram till det lite smöriga slutet. Skådespeleriet och fotot är dock riktigt bra!
Njäe, jag vet inte. Jag fattar grejen, stilen och popmusiken som ständig ingrediens men tycker det kunde gjorts med någon annan typ av känsla, eller bara med lite mer "någonting". En annan dag kanske den kännts som helt ok, idag blev det lite mindre än så.
Bra men inte mer om hur tomt ett liv kan vara. Dock några klockrena scener. Men visst är den bra, som sagt.
Dorff och Fanning gör bra ifrån sig och ger lite välbehövligt liv till filmen, för det låga tempot och den korta speltiden gör att det inte hinner hända så mycket rent intrigmässigt. Jag förstår äntligen Simpsons-skämtet om att man kan spela upp en Sofia Coppola-film med tio gångers hastighet för att få den att likna en vanlig film.
En okej film som dock är närmre att få en två än en fyra av mig. Stephen Dorff och Elle Fanning är skitbra och det är verkligen rörande att se hur deras relation växer mer och mer under filmens gång, men samtidigt skrapas det lite för mycket på ytan för att jag ska känna mig riktigt nöjd. Ändå kan jag förstå poängen med att inte göra alltför djupa karaktärsporträtt i en sådan här story, liksom jag kan förstå varför många scener är onödigt utdragna och långsamma. Det betyder dock inte att det per automatik är bra.
Efter 40 minuter kändes det som att filmer snart borde vara över. Stephen Dorff kan inte riktigt bära en sån här film.
