Sauls son

Säkert konstnärligt mästerverk men lite för svår för mitt tycke och en berättarstil som inte faller mig i smaken.

Jag gillar verkligen det visuella greppet med kort skärpedjup och att allt det fruktansvärda händer i ofokus. Det blir symboliskt för att det för Saul blir "vardag" att släpa in kroppar i ugnar. Dock tycker jag att den blir väldigt spretig och jag får lite svårt i att hänga med i Sauls tankegångar och mål.

Ett ovanligt format för en sån här film, men det funkar även om ögonen stundtals inte helt hänger med. Ämnet är slitet, men ständigt aktuellt.

Ett väldigt speciellt format i och med punktmarkeringen av Saul där all exceptionellt råa grymhet hela tiden pågår i periferin och tittaren är glad att man slipper konfrontera dessa obeskrivliga hemskheter på närmare håll än vad man får. Men i gengäld blir det rörigt och väldigt otydligt vad som pågår i hans egna sfär. Filmens grundidé med sonen känns också ganska krystad och jag förstår nog aldrig grejen riktigt. Starka scener och minnesbilder gör ändå att betyget landar på en 3;a om än svag denna gång, dvs 3-

Filmen är väldigt snyggt berättad och bilderna känns råa. Men den lyckas aldrig riktigt engagera mig, jag har svårt att känna för karaktären och hans motivation, det finns inget i det perspektivet som liksom talar till mig och det blir rätt tjatigt och tråkigt i längden. Dessutom känns det dumt, den här kampen efter något mänskligt i det omänskliga funkar liksom inte för mig när det i så mycket känns dumt. Jag stör mig också på att alla skriker och är så otrevliga mot varandra, liksom hela tiden, även när dom ska samarbeta. Det finns liksom ingen som helst dialog när någon faktiskt pratar med någon annan, det blir irriterande och störigt. Och nu när jag skriver detta påminner det mycket om vad jag inte heller gillade med Uncut Gems...

"Come and See" möter "1917". Kompromisslös skildring av kaoset i dödslägret Auschwitz. Som att kastas in i en surrealistisk mardröm som man vet är sann. Få andra filmer jag sett har lyckats med samma konststycke. Får mig att verkligen börja tvivla på de tillrättalagda krigsskildringar som är legio i den här genren. Den här kommer jag att återkomma till! (9/10)

Stark film med otäcka bilder. Filmen håller inte igen.

Fy fan vad jag skäms över mänskligheten ibland. Inga skygglappar tillåts i denna film.

Fantastisk långfilmsdebut. Konsekvent i stil med hans tidigare kortfilm. Närgånget, Intensivt, Spännande, stundtals förvirrande. Det mesta händer i periferin och med ljudbild. Lite som om "Birdman" gjors som Holocaust-film, eller Aronofsky och Dardenne gjort en. Förstår att den är hyllad och kommer ligga på diverse listor i åratal framöver. Men jag tyckte stundtals det blev lite tradigt och jag hade förväntat mig mer.

Får man ogilla en sådan här film? Jag blev iaf inte speciellt imponerad. Det finns förvisso någonting intressant här om vad det mänskliga psyket kan göra för att hantera en ohanterlig situation, och filmen lyckas åtminstone förmedla den aspekten ganska bra. Jag förstår också att man vill skapa en klaustrofobisk känsla, men det närgångna fotot får för mig den lite paradoxala effekten att jag aldrig kommer huvudpersonen riktigt nära. Inte heller blir det någonsin helt autentiskt, det här känns hela tiden som den rekonstruktion av ett förintelseläger som det är. I slutändan kan jag inte säga att det här gav mig några nya insikter om Förintelsen, och då vet jag inte om den fyller någon riktig funktion