BETYG
3.5
av 5
3.5
av 5
Sorgens stad
Filmen utspelar sig i Taiwan under perioderna 1945 och 1949. Linklanens äldsta son väntar på sitt barns födsel. Efter födseln driver han sin japanska bar och öppnar en illegal svart marknad. Den näst äldsta sonen har stupat i Filippinerna vid strider under andra världskriget. Den tredje sonen blandar sig i lag med kinesiska knarklangare och börjar senare langa själv. När den äldste sonen får reda på att han bror håller på att langa knark tvingar han honom att sluta. Den fjärde och yngste sonen Wen-ching är en godhjärtad dövstum fotograf som lyckades ta bilder från den ökända massakern på tiotusentals taiwaneser i centrala Taipei.
| Originaltitel | Bei qing cheng shi |
| Alternativ titel | City of Sadness |
| Regissör | Hou Hsiao-hsien |
| Manus | Chu Tien-wen, Wu Nien-jen |
| Genre | 80-tal, Drama |
| Skådespelare | Tony Leung Chiu-wai, Jack Kao, Li Tianlu, Xin Shufen, Wou Yi-fang, Ikuyo Nakamura |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 93 |
| Filmnummer | 26420 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Kära Hou Hsiao-hsien, om du har något att berätta, berätta det. Hur jävla svårt kan det vara? Vad som hände nu var att jag blev riktigt indragen av en vacker och stämningsfull öppningsscen varpå allt kastades åt fanken under resten av filmen då man bara slängs in i en massa situationer som man inte begriper sig på eftersom karaktärerna aldrig presenteras. Jag fattade aldrig vem som var vem och vilken relation de hade till varandra och få saker är så frustrerande som riktigt långa filmer man inte hänger med i. Att typ alla karaktärer heter "Wen-"någonting hjälper ju knappast heller. Plötsligt blev någon arg på någon och så blev det slagsmål, och det skulle nog vara jättedramatiskt, men jag fattade ju ändå inte vad de hade för relation så det var omöjligt att bry sig. Sedan har filmen en intressant story, bra musik och jättefina bilder, men hänger man inte med på vad man ska känna under filmens gång så är det kört! Tyvärr.
Ganska intressant.
Stor besvikelse. Filmens tema må vara viktigt, inte minst när den kom (bara något år efter att det på Taiwan blev möjligt att tala om 28/2 1947, då Kuomintangs fastlandssoldater massakrerade protestanter). Men som film lämnar detta mycket att önska. Scener radas upp utan utveckling och fördjupning, samma kulissartade platser återanvänds otaliga gånger: istället för "stad" får vi en gata med 2 neonskyltar. Den historiska bakgrunden försvinner, och framträder inte mer än i utsagor eller symboliska utföranden. Skådespeleriet är ojämnt, vissa verkar vara med i ett realistiskt drama andra försöker bara se coola ut. Dock är den "opassande" musiksättningen intressant. Men som helhet: en film att glömma.
Jag är väldigt förtjust i två komponenter av HHHs bildspråk: först och främst, de Ozu-inspirerade hemmascenerna är fulländade. Därutöver är HHH även skicklig på att komponera bilder i djupet. Bör även nämna att 'dialogerna' mellan Wen-ching och hans flickvän var väldigt vackra och innovativa. Slutsatsen blir att HHH är en skicklig formalist. Däremot har jag svårt att engagera mig fullständigt i historien. Precis som Cafe Lumiere blir det lite för mycket yta.
Håller med om att "Sorgens stad" var lite av en besvikelse, men anser ändå att det är en bra film. Den här sortens episka filmer, där ett fåtal karaktärer får representera ett helt samhälle under dramatiska perioder brukar fungera sisådär, och även här känns det bitvis konstruerat. Men överlag fungerar filmen väl, mycket tack vare det enkla faktum att det är en väldigt välgjord film (dock utan de elegantare visuella effekter man vet att HHH är kapabel till). Kunde varit bättre, framförallt är handlingen svår att följa, och effekten med textskyltar kunde använts bättre. Men klar fyra.
Bei qing cheng shi är en intresseväckande och gripande familjekrönika från en turbulent tid i Taiwans historia som lider av en något bullrig familjefar, överlängd och med tiden lindrade svårigheter att följa med i handlingen.
Betyg: 4-
nej tack den här var bara rörig och kaka på kaka och med oseriösa slåss-scener och menlös. den här hassen hissen är allt lite ojämn.
Något av en besvikelse måste jag väl ändå säga. Foto och då särskilt färgkompositionen är jag väldigt imponerad av men i övrigt tycker jag berättandet är ganska slappt. Lite berättarröst, några textskyltar och ett par flashbacks blandat huller om buller. Vissa delar av storyn känns betydligt angelägnare än andra, fick aldrig grepp om varför Hou anser att gangstergrejerna är så betydelsefulla. Scener och händelser staplas på varandra utan att ge fördjupning åt varken karaktärer eller det historiska sammanhanget och det finns brister i trovärdigheten. Ändå är det en stundtals intressant och vacker film, jag önskar bara att den hade burit sitt stora omfång med lite större värdighet. Sedan hör jag till dem som uppskattar en viss närhet till karaktärerna och det får man inte särskilt mycket av här. En sevärd film men den gjorde ändå att jag tappade lusten att gå och se Tid att leva, tid att dö redan dagen efter.
Väldigt bra och vacker. Musiken är otrolig och många människors liv vävs samman på ett fantastiskt sätt. Allting är inte lika gripande men fascinerande ändå. Stark 4:a.
Det är alltid lite problematiskt när så mycket energi, tid, går till att läsa dialogerna, när man i själva verket bör se vad som händer i övrigt. Därför måste iallafall jag se den här igen, för att få personerna på plats osv. I min smak var det här nog aningen för spretigt, men det återstår väl att se nästa gång.
