Speak No Evil

Ville ju verkligen gilla den och beröras mer än jag gjorde, men någon Funny Games - som den jämförts med, är det inte tal om. Bra atmosfär och uppnår effekten av att tittaren blir förbannad på hur några karaktärer beter sig. Oavsett om man väljer att se den som en skräckis eller ett psykologiskt drama fyller den sin funktion

Vad var poängen egentligen? Att danskar(/skandinaver) är för mjäkiga och inte borde åka utomlands? Ganska meningslös om man nuninte ser det som en väldigt viktig poäng att göra av någon anledning. Och så några scener som kändes lite väl ”so the movie can happen”…

Helt klart sevärd då den passar på att säga något om och dissekera den moderna medelklassen men den missar målet då filmens avslutning inte helt rimmar med vägen dit. Den hade blivit mer effektiv om den hade hållit sig till att antingen vara en skräckfilm eller ett psykologiskt drama.

Kanske går bli en omtitt men känner mig kluven, sista 30 minutrarna går på högvarv medans den första timmen kändes smått ologisk. Kommer nog föralltid att hata gosedjurskaniner i vart fall.

Jag är delad. Som berättelse så faller den på alltför mycket ologiskt handlande av karaktärerna och konceptet, men som en sorts bildlig berättelse om vårt samhälle tycker jag den är förträfflig. När alla signaler och känslor pekar mot att något är fel - varför stannar vi kvar istället för att fly eller förändra? Den frågeställningen kan vara svårsmält, och då blir det brutala i filmen en bra avspegling på både hur vi handlingsförlamas och det brutala i att det drabbar inte enbart oss utan även våra barn. Jag tror att de som endast stör sig på filmens story, förstår inte filmens budskap. Kunde den gjorts bättre? Ja kanske.

Bröderna Tafdrup har inte fel om svenskar, men något som är sant om skandinaver överlag är att vi inte är några ess på att göra film. Jag tror nog lite mer på James Watkins remake som kommer senare i år.

Jag gillade det här, men känner samtidigt att jag verkligen hade velat att det var en bättre film. Det är en stundtals träffsäker studie i konflikträdsla och ängslan inför att skapa dålig stämning. Det är en skräckfilm där skräcken snarare kommer från offrens beteende än från förövarnas, och det på ett sätt som blir relaterbart. Men det är också en hafsig och dåligt strukturerad film där logiken känns oklar eller direkt brister lite för ofta. Det här blir i synnerhet ett problem framåt slutet. I efterhand såg jag att det var samma regissör här som till En frygtelig kvinde, och det kändes väldigt rimligt. Även det var en film där jag kände att jag gillade vad den försökte göra mer än vad den faktiskt lyckades göra. En lite svagare trea till denna

Ganska creepy stämning som kryper sig på. Så här i efterhand känns det nästan som om jag kanske skulle ge lite högre betyg. Men, får förlita mig på vad jag noterade efter jag sett den. Tror jag störde mig på att den blev lite väl ologisk mot slutet. Fick också en känsla av att det var en hel del religiösa kopplingar. 5/10

En otroligt bra film om gränsdragningar och acceptans. Jag tolkar filmen som att Tafdrup vill skildra alla möjliga situationer då våra gränser långsamt mals ner så att vi till slut inte kan säga emot längre. Det är mekanismer vi kan se i alla möjliga sammanhang, t ex i mäns våld mot kvinnor.

Mycket obehaglig film som berör tittaren starkt.