Spencer

Mycket Diana och hennes inre demoner, de andra i familjen var mest något i periferin. Samtidigt var det de som påverkade henne mest. Här har man valt att bara koncentrera sig på en julhelg då blir det inte hela Diana man ser, det är en plågad Diana. Vad jag inte förstår är varför hon måste viska eller väsa fram sina dialoger. Är lite ambivalent till detta och hur det utförs och naturligtvis måste det kryssas av vissa saker, så det blir sådär för mig. Innerst inne kanske jag tycker att hädanefter kan hon få vara ifred.

Världen hade behövt en ny ”Diana” idag någon som folk ser upp till. Ett stort problem är att någon som får lite makt idag blir arrogant. Diana var åtminstone äkta och det är inte så konstigt att dagens höger försöker skita ner betydelsen av Diana, sen var hon garanterat även ”Kommunist” i höger kretsar, då det är så himla fruktansvärt att vara medmänsklig, se och bry sig enligt Högern. Filmen däremot är en okej skildring, men hade kunnat vara ännu bättre.

Mycket bättre än jag väntade mig. Man lyckas fint med att få till den klaustrofobiska känslan och miljöerna är riktigt fina.

Nja, likt Jackie är även denna Larraín-film märkligt off. Väldigt buren kring fula närbilder som (förmodligen avsiktligt) får personerna att se lite snedvridna ut, vilket jag aldrig riktigt tyckte fungerade. Dialogen kändes konstlad, lite som att man försökte göra lite Shakespeare av det hela, men jag tyckte bara det kändes tillgjort. Gillade heller inte att närmast varenda replik viskas fram. Och så känns det lite väl spekulativt, i och med att det trots allt handlar om verkliga personer. Hur mycket vet vi egentligen? Det framstår ju närmast som om hon är driven till totalt vansinne, och jag tvivlar att hon såg spöken av Anne Boyelyn, fantiserade om att hoppa ner för trappor och sådant där. Och så är hon konstant rebellisk, vilket också känns lite som en efterkonstruktion, att göra henne till en sådan jäkla ikon som stod upp mot allt... så lätt att slå på det filtret idag när vi vet hur det gick för henne. Och sedan det viktigaste av allt: Jag tyckte inte Kristen Stewart var bra. Hon spelade över något djävulskt, hon spelar rollen som att hon hela tiden håller på att kollapsa och jag köper det bara inte. Det finns ingen dynamik, det blir bara tillgjort och märkligt. Och så det konstanta viskandet... usch. Jisses, hade jag inget gott att säga om filmen? Det verkade inte så. Ingen film som gick hem, helt enkelt.

Kristen Stewart ser kanske inte jättemycket ut som Diana, men hon är riktigt bra i rollen och filmen är överraskande nog mycket av en tät och intensiv thriller. De har gjort ett gediget jobb att berätta allt från Dianas synvinkel, och visst verkar Charles, Elizabeth, m.fl. rätt osympatiska. Unik film med ett imponerande kameraarbete och cinematografi.

Seg och tråkig film och varför är det fortfarande så stor spektakel kring denna människa? Hon målas upp som ett jäkla helgon. Hon var väl som alla oss andra med både goda och dåliga egenskaper. Jag såg filmen ur ett historiskperspektiv, men insåg att historien ligger för nära nutid. Därför är filmen kass...

Långsam och tråkig. Tycker inte Diana framställs positivt. Stewart är Stewart = rätt stel.

Med tanke på hur man ser allting ur Dianas synvinkel och knappt något alls av kungafamiljen är det här närmast uppställt som en mardröm. Det är obehagligt med 70-talsfärger och musik som gör att man vrider sig underligt i soffan.

Kristen Stewart har verkligen kastat av sig Twilight-manteln och gått och blivit en riktigt bra skådis. Jag är oerhört ointresserad av allt som har med kungligheter att göra generellt men jag tycker ändå att Larrain har gjort en fascinerande inblick i en julhelg i ångestens tecken. Kanske hjälper det att jag inte vet så mycket om hela Diana-storyn men hennes ångest inför att inte vilja passa in i den här extremt trånga mallen kan jag verkligen sympatisera med, och de närmast spöklikt surrealistiska inslagen är välgjorda. Inte någon ny favoritfilm på långa vägar, men en 3a tycker jag att den orkar upp i, ett bra hantverk.