BETYG
3.4
av 5
3.4
av 5
Stardust Memories
Komediregissören åker till en filmfestival som ska hylla honom och där ställs han ständigt till svars för att han vill göra en allvarlig film.

Originaltitel | Stardust Memories |
Regissör | Woody Allen |
Manus | Woody Allen |
Genre | Drama, Komedi, Fantasy, 80-tal |
Skådespelare | Woody Allen, Daniel Stern, Brent Spiner, Charlotte Rampling, Jessica Harper, Tony Roberts, Amy Wright, Marie-Christine Barrault, Jack Rollins, Sharon Stone |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 803 |
Filmnummer | 4468 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Omtitt efter drygt elva år. Det är en väldigt speciell film som ljuvligt vindlar fram likt en lek om Woody själv med sig själv och därtill tydlig flirt till Fellini. Underbart fotoarbete av Gordon Willis dessutom. Jag tycker filmen är mycket underhållande när väl man bekantat sig med tonen och för mig blir det en höjning till en 5;a denna gång och den blir därmed min femte film av Woody (39 sedda) med det högsta betyget.
Woody Allen dissikerar sig återigen sig själv, och spelar här en komedifilmregissör som vill göra något mer betydelsefullt och seriöst. En av hans visuellt mest imponerande filmer och samtidigt väldigt ärlig, intressant och känslosam. Skitbra, helt enkelt. Mycket inspirerad av Fellinis 8 1/2. "We enjoy your movies. Especially the early, funny ones."
Auteur-begreppet ifrågasätts och lyfts till ytan, det gillar jag. Med det sagt går det att skriva en hel avhandling som recension, men det orkar jag inte. Nåväl. Utförandet är lite för forcerat och smått stressigt för ämnets bästa. Men däremellan är det ju smått kul också. Kan det här vara Woody Allens mest självbiografiska film?
Ingen av Allens bättre. Fotot är finfint och det infallsrika berättandet bjuder på en del härliga detaljer och scener. Slutet knyter bra ihop en film som länge känns ganska fragmentarisk. Stark trea.
Tanken är god och filmen är bra, men jag stör mig på diverse moment. Inte skitrolig heller. Men visst, bra. Tråkigaste Allen jag sett hittills, även om det är hans favorit typ.
Vad är nöjet i att se en självgod Woody Allen spela huvudroll i en film som handlar om en självgod Woody Allen?
Om den här filmen kan man säga vad man så önskar om form och meta osv till leda, jag tyckte dock att det var totalt ointressant. Har gått och ruvat på denna ett tag och hoppades att den skulle lägga sig över Allens tvåa/trea-träsk, tyvärr så visade sig det snarare vara tvärtom. Tjatig och enformig.
Det här är troligtvis den vanligaste kommentaren till den här filmen men det känns som att det är form framför handling, vilket gör att man aldrig engageras i filmen. Självklart ändå en extremt välgjord film med smart humor eftersom det är en Woody Allen-film.
Jag vill ha en lite tydligare ram, nu känns det mest som mycket Woodyrismer men ingen riktig film. Men det är klart man gillar alla sköna repliker och funderingar över livet och relationer. Klart svagare än de föregående Annie Hall och Manhattan men lika klart är den ändå sevärd. Stabil till stark trea.
Det här var en av de sämre filmer jag sett av Woody Allen. Hans ego blir bara för mycket här. Det är lika enformigt och tjatigt som en Fellinifilm fast utan riktig Felliniklass.