Streets of Fire

Bra actionfilm av regisserad av Walter Hill, som liknar ett mellanting av en B-film från 50-talet och en westernfilm. Riktigt bra musik (mestadels av Ry Cooder) och ett minst lika bra foto av Andrew Laszlo (mestadels taget i studio) och med en enastående rollistan som leds av Michael Paré (i en av hans bättre filmer), innan han förpassades till lågbudgetfilmer i samma klass som Steven Seagal och Dolph Lundgren. Flera av filmens biroller inte minst Rick Moranis och framförallt Amy Madigan (som dessutom själ showen), dessutom är Willem Dafoe en utmärkt skurk. Oerhört snygg på alla vis men efter ett tag blir man mätt på det hela och står till slut där med en ganska ihålig historia. Var från början tänkt som en trilogi, men sedan denna floppade på bio kasserades de manusen. Fick senare en risig uppföljare kallad "The Road to Hell" (2008), återigen med Michael Paré i huvudrollen och regisserat av Albert Pyun.

2,5. Det är mycket fun facts/trivia/tidiga roller som håller detta halvt flytande. Ung Willem Dafoe som lättklädd gay-gangsterboss (med hundratals läderbögar i släptåg), en ung Bill Paxton med episk töntfrilla, massa låtar av Ry Cooder Band som bara har En annan soundtrack-credit som, av allt det kunnat vara, är ett avsnitt av den bortglömda svenska serien Skeppsholmen från tidigt 2000-tal (med Aviciis morsa i en roll), låten "I can Dream About you" som man ju hört "i vanliga livet", en ung Diane Lane och Rick Moranis. Dock går inget att ta på allvar, så man får bara le åt hur töntiga folk låter när de försöker leverera hårda repliker. Beslutet att ha x antal HELA (!) låtar från scenen gör inte susen för rytmen/tempot eller filmen som helhet. Sista fina lilla bonusen är Mykelti "Bubba i Forrest Gump" i en pytteroll, här under namnet Michael T. Williamson.

Bra och bra - det är väl en definitionsfråga, men allt som brister i storyn får vi i alla fall igen via en härligt överdriven serietidningsestetik. Man kanske saknar något som binder ihop allt, kanske lite charm bland karaktärerna istället för överdosen av testosteron, men musiken är ju bra och Walter Hill har alltid en skön 80-tals-känsla i sina filmer som jag tackar för och tar emot. Knappast för alla, men jag smådiggar ändå.

En actionfylld och delvis musikalisk resa, skapad av Walter Hill. Vi får återigen ta del av den mörka världen med bra skådespelarinsatser av bl.a Michael Paré, Diane Lane, Rick Moranis, Amy Madigan och Willem Dafoe. Denna rocksaga med rockiga toner är en underhållande film som håller sig på samma nivå som Walters mästerverk "The warriors" (1979). Walter kanske skulle få svårt att hålla samma kvalitet på senare filmer men här har han lyckats och ända fram till slutet så bjöds man på bra underhållning som inte tog ut svängarna för mycket. En klassisk action med glimten i ögat, när det är som bäst.

Svag trea. Gillar estetiken men bristande skådisar i huvudrollerna och ett ganska dåligt manus förklarar varför den planerade uppföljaren aldrig blev av.

Charmigt äventyr i Star Wars-anda som jag faktiskt tror har blivit bättre med tiden.

För lite musik för att vara en musikal, tycker jag. Men annars sitter det mesta, inklusive den stiliserade cool/hårdheten. Men något att säga, det har den inte.

Musiken e ju underbar..

Kitschigt som fan, men väldigt underhållande från början till slut. Fint foto och redigering, musiken och skådespeleriet funkar i sammanhanget men är inget märkvärdigt. I stora drag är det en best-of-Walter-Hill-kavalkad med rekonstruktioner av valda scener från The Street Fighter, The Driver, The Warriors, 48 HRS m.m., hopknutna med musiknummer och fina New York-montage. Storyn är rätt sekundär, i grunden en amerikansk standardwestern, främst är det en mytologiserad skildring av 50-talsestetik, vilket är rätt fascinerande såhär i efterhand när 80-talet fått samma magiska skimmer under de senaste 10 åren med Stranger Things, Kung Fury, Ready Player One m.m. En scen som stack ut var den där en vit kvinna talar om för en grupp svarta musiker hur mycket problem hon haft med polisen, minuten efter att hon varit med och kapat deras turnébuss. Måste väl ha varit ganska tondövt redan på 80-talet? Hur som helst hade jag inte en tråkig stund med den här filmen. Något mästerverk var det knappast, men det är nog ändå en väldigt stark 3:a, på gränsen till en 4:a.

Uselt skådespeleri och ännu sämre personinstruktion. Walter Hill kan bara ett uttryck som alla skådespelare får använda hela tiden.