BETYG
2.9
av 5
2.9
av 5
Streets of Fire
Rockaction i våldsam serietidningsförpackning. Ett gäng kidnappar en sångerska och för att turnépremiären ska kunna ske som planerat måste tuffingen Paré rädda henne. Hårt stiliserade storstadsmiljöer och tät, tuff rockmusik utmärker filmen.
| Originaltitel | Streets of Fire |
| Regissör | Walter Hill |
| Manus | Larry Gross, Walter Hill |
| Genre | Drama, Action, Kriminalare, Romantik, Thriller, Äventyr, 80-tal |
| Skådespelare | Michael Paré, Diane Lane, Rick Moranis, Amy Madigan, Willem Dafoe, Deborah van Valkenburgh, Richard Lawson, Bill Paxton, Lee Ving, Stoney Jackson, Grand L Bush, Robert Townsend, Mykelti Williamson, Elizabeth Daily, Lynne Thigpen, Marine Jahan, Ed Begley Jr, John Dennis Johnston, Harry Beer, Olivia Brown, Kip Waldo, Peter Jason, Matthew Laurance |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 648 |
| Filmnummer | 518 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Bra och bra - det är väl en definitionsfråga, men allt som brister i storyn får vi i alla fall igen via en härligt överdriven serietidningsestetik. Man kanske saknar något som binder ihop allt, kanske lite charm bland karaktärerna istället för överdosen av testosteron, men musiken är ju bra och Walter Hill har alltid en skön 80-tals-känsla i sina filmer som jag tackar för och tar emot. Knappast för alla, men jag smådiggar ändå.
En actionfylld och delvis musikalisk resa, skapad av Walter Hill. Vi får återigen ta del av den mörka världen med bra skådespelarinsatser av bl.a Michael Paré, Diane Lane, Rick Moranis, Amy Madigan och Willem Dafoe. Denna rocksaga med rockiga toner är en underhållande film som håller sig på samma nivå som Walters mästerverk "The warriors" (1979). Walter kanske skulle få svårt att hålla samma kvalitet på senare filmer men här har han lyckats och ända fram till slutet så bjöds man på bra underhållning som inte tog ut svängarna för mycket. En klassisk action med glimten i ögat, när det är som bäst.
Svag trea. Gillar estetiken men bristande skådisar i huvudrollerna och ett ganska dåligt manus förklarar varför den planerade uppföljaren aldrig blev av.
Charmigt äventyr i Star Wars-anda som jag faktiskt tror har blivit bättre med tiden.
För lite musik för att vara en musikal, tycker jag. Men annars sitter det mesta, inklusive den stiliserade cool/hårdheten. Men något att säga, det har den inte.
Musiken e ju underbar..
Kitschigt som fan, men väldigt underhållande från början till slut. Fint foto och redigering, musiken och skådespeleriet funkar i sammanhanget men är inget märkvärdigt.
I stora drag är det en best-of-Walter-Hill-kavalkad med rekonstruktioner av valda scener från The Street Fighter, The Driver, The Warriors, 48 HRS m.m., hopknutna med musiknummer och fina New York-montage. Storyn är rätt sekundär, i grunden en amerikansk standardwestern, främst är det en mytologiserad skildring av 50-talsestetik, vilket är rätt fascinerande såhär i efterhand när 80-talet fått samma magiska skimmer under de senaste 10 åren med Stranger Things, Kung Fury, Ready Player One m.m.
En scen som stack ut var den där en vit kvinna talar om för en grupp svarta musiker hur mycket problem hon haft med polisen, minuten efter att hon varit med och kapat deras turnébuss. Måste väl ha varit ganska tondövt redan på 80-talet?
Hur som helst hade jag inte en tråkig stund med den här filmen. Något mästerverk var det knappast, men det är nog ändå en väldigt stark 3:a, på gränsen till en 4:a.
Uselt skådespeleri och ännu sämre personinstruktion. Walter Hill kan bara ett uttryck som alla skådespelare får använda hela tiden.
Fem av fem kartonger lök för dialog och skådespeleri. Tyvärr inte på ett bra sätt.
Diggade stenhårt. Dock är ju storyn inget att skriva hem om och mot mitten går det på tomgång. Fortfarande sevärt och hörvärt (musiken är top notch)
