Sudden Impact

Clint Eastwoods egen regisserade uppföljare är ett desto starkare bidrag till serien än de två tidigare uppföljarna. Bortsett från den gräsliga musiken i inledningen är filmen väl spelad och väl regisserad, men något ojämn och långsam, men fortfarande sevärd; Clint Eastwood och Sondra Locke (hennes sista med Eastwood) gör bra ifrån sig och det är kul att se henne göra något annat än att spela kärleksintresse, även om det nu är som mordisk hämnare ( och att hon är något för gammal för rollen). Skurkarna är fortfarande schabloner och utgör inget riktigt hot. Pat Hingle har en stabil biroll och Michael V. Gazzo ("Gudfadern del II", 1974) medverkar I en scen utan att nämnas i rollistan.

Den fjärde filmen med Harry Callahan. Svagare än de två första men bättre än den tredje. Eastwood verkar ha haft perioder av svarta: filmen är psykologiskt brutal på ett helt annat sätt än de tidigare, med upprepade scener med våld mot kvinnor. Jag vill minnas att Filmcensuren först förbjöd den eftersom den ansågs förråande och med moraliskt tvivelaktigt budskap. Eastwoods mer psykologiskt introverta period börjar väl här omkring, vilket gör filmen intressant. Däremot, hela den visuella biten går ner ett steg när vi kommer in på 1980-talet och de inledande synttrummorna ekar tomt 80-tal.

Något sämre än trean, och inte särskilt bra. Men det är heller aldrig dåligt.

Den bästa av Harry-uppföljarna, men Harry själv känns en aning överflödig i historien.

Bättre än föregångaren men storyn är här väl ensidig och Callahan lite för cool för sitt eget bästa, och känns mer som en karaktär än människa. Småunderhållande ändå, men 80-talsmusiken och miljöerna känns inte lika kul som 70-talets dito. Stark betygstvåa.

Hämnd och underhållningsvåld. Heja heja.

Den fjärde filmen med Harry Callahan handlar om hur han ska stoppa en kvinnlig mördare som hämnas på dom som våldtog hennes syster och henne själv många år tidigare. Öppningsscenen är inte helt fel när Clintan skjuter ner 4 skurkar på ett cafe med sin Magnum. Synd är att filmen blir lite väl seg och det är för mycket fokus på Sondra Lockes rollfigur.

En ganska blek historia i jämförelse med den första filmen. Förutom Sandra Lockes hämndhistoria har inte Callahan så mycket att göra. Vi som redan känner karaktären får stå ut med en del upprepning av Harrys moves vilket blir lite tröttsamt. Scenerna med Locke är nog bäst och de(tillsammans med filmmusiken) känns som Hitchcockögonblick faktiskt. Men det är ju ändå Dirty Harry och så länge jag får dräpande kommentarer varvat med lite komik har jag ganska kul. Roligast var nog när han i barscenen sparkade det hiskeliga fruntimret i röven efter att ha nekat henne en drink för att i en senare scen ge samma fruntimmer en rak höger. =)

Ganska svag trea, där Clintan är snubblande nära att bli ett offer för sin egen coolhet. Dvs lite för nära poserandet. Locke är stencool och mycket trovärdig i sin tragik.

lite som en parodi på de första filmerna, men utan att va särskilt roligt..