The Bling Ring

Första Coppola-filmen som jag gillat. Satt och googlade på händelserna samtidigt som filmen pågick. Tycker själva situationen kanske är mer intressant än filmen i sig, dvs just vilka friheter vissa människor tror att de kan ta, att de knappt har några skyldigheter i samhället. Och då menar jag inte bara såna här mer välbärgade människor som personerna i The Bling ring-gänget (som faktiskt har allt de behöver och ganska mycket mer) utan även alla i samhället - hur det behandlar andra, hur folk bara tar, skräpar ner, bristen på hänsyn. Det irriterar mig samtidigt som det fascinerar mig.

Huh vad hemsk. Huvva.

Brist på djup? Sofia Coppolas filmer brukar inte vara djupa och jag ser inte det som ett grundkrav för att filmen ska vara bra och intressant. Tvärtom är det skönt att det finns filmer som inte är djupa, klyschiga, helt förutsägbara eller översentimentala. Den är fantastiskt fint regisserad. Sofia Coppola känns som något av en perfektionist, men utan att överarbeta. Visuellt brukar det vara fröjd att titta på filmerna och så även här. Foto, scenografi, teknik... allt sitter som det ska. Dåliga skådisar? Nej, helt okej skulle jag säga. Särskilt som det inte bara är välkända namn. Det finns exempelvis sämre skådisar i Lost in Translation. Sedan kan jag visserligen tänka mig att det är lätt att blanda ihop rollperson med skådespelare. Provocerande? Även om den är verklighetsbaserad bör man tänka på att det är fiktion. Man behöver inte sympatisera med någon av huvudpersonerna, utan väljer själv. Ändå smått annorlunda, vacker, intressant och småspännande. Oavsett vad man tycker om filmen är det nog en som många sent lär glömma.

Baserad på en Vanity Fair-artikel. Jo, känslan var sannerligen att det var den sämsta premissen sen Battlefield som var baserad på spelet Sänka Skepp. En ytlig film om en ytlig värld där det inte heller händer nånting av värde, varken på karaktärsutvecklingsfronten (omg vi åker hem till random kändis och kliver in och tar det vi vill ha, om och om igen), dialogen, logiken eller det visuella. Skådisarna är överlag kassa och det känns som att Coppola faktiskt tror att hon är smart i sin extremt taffliga skildring av en ungdomlig Snapchat-kultur som lever för dagen och skiter i konsekvenserna. Förutom det rent repetitiva i att de egentligen bara spelar om samma scen flera gånger om känns det provocerande dumt att de bara verkar kunna kliva in i vilket hus de vill och ta precis vad de vill utan att egentligen vara i närheten av att åka fast under en lång period, de känns ju inte direkt som några kriminella snillen, snarare tvärtom, puckade ungdomar med totalt avsaknande av konsekvenstänk. Jag mår lite illa faktiskt. Inte ens Emma Watson är bra. Jag tittade igenom mina 1or från 2013 och kan konstatera att det trots närvaron av två riktiga Uwe Boll-kalkoner egentligen bara är Don Jon som kan ge den här en match om titeln årets sämsta film. Lost in Translation känns verkligen som en lyckoträff, om Coppola inte betalade nån för att få krita dit sitt namn på kontraktet förstås. 1an är gjuten.

En knapp tvåa.

Precis lika seg, tråkig och fullständigt poänglös som resten av Sofia Coppolas filmografi (med undantag av Virgin Suicides då).

Första timman var tråkig, enformig och tämligen värdelös. Sista halvtimman var lite bättre men det räcker inte.

Å nu inser jag att jag trodde att det var "Spring breakers" jag såg, det förklarar varför handlingen inte var som jag fått för mig.

Här var det inte mycket handling! Men jag satt ändå igenom den så en svag tvåa kan den väl få?!

Känns som det skulle bli en helt annan film om de castat mer efter det riktiga Bling Ring gänget och umgänget.