The DUFF

En halvdan tonårskomedi som säkert kan tilltala yngre tittare som känner sig utanför. Börjar lovande, sedan dalar utvecklingskurvan. Hela filmen bygger på ett skolskämt. Sedan känns det konstruerat och onaturligt, även om förlagan kan vara självbiografisk (har inte läst den). En kvinnlig manusförfattare också hade kanske förbättrat det hela. Bara det inte hade blivit för sliskigt istället. Det gäller att hitta balansen. Stark tvåa.

Småunderhållande med en bra Whitman i huvudrollen. Men som vanligt kan man säga hela handlingen efter 5 minuter och den är lite väl svag. Svag tvåa

genuint rolig ibland ändå!

Bättre än förväntat då jag inte lyckades ta mig särskilt långt in i boken. Så här sitter jag, 70-talisten, och tänker tillbaka på filmer som Can't Buy Me Love medan The Duff rullar framför ögonen. The Duff kommer knappast bli samma fenomen men jag gillar den. Den är okej.

Charmig och kul klassisk high-school film som är tillräckligt egen för att ändå kännas ganska fräsch. Mae Whitman är riktigt bra. Med ett lite fräschare och mer normkritiskt slut hade det kunnat bli en stark trea. Nu räcker det fortfarande till en trea men slätstruken sådan.

Visst är det en lite småtöntig hich school-komedi, men jag var långt ifrån uttråkad. 3-

jag kan bara rekommendera att läsa boken istället

Kul att den gamla high-school-films-traditionen lever vidare där man helt enkelt gör en social observation och sen förstorar upp den x100 för att sedan bygga hela filmen på det. Hela den grejen fungerar också okej, även om den spelar ut sin roll lite när Duffens vänner inte har en centralare del i historien. Istället är det relationen mellan Whitman och Amell det fokuseras på, och den är också filmens starkaste del, de har bra kemi tillsammans. Det känns dock som att Whitman till lite för stor del spelar Ellen Page i Juno. Det blir dessutom lite för mycket dålig humor, och det är lite för ansträngt överlag. Det känns som att filmen är lite för nöjd med sig själv på ett typiskt 2010-tals-vis, och sociala-medier-framställningen på vita duken börjar redan nu bli tjatig, alla filmer som behandlar sociala medier gör i princip samma saker (sluta lägga upp pinsamma videor på varandra på youtube kids, det är ingen bra grej). I slutet vill man också skriva publiken på näsan lite för mycket. Men men, det är lite småkul på sina ställen, en del kul filmreferenser t.ex., och det är inte helt befriat på charm, men mest av allt påminde den här mig om att det finns så många bättre filmer i genren

Sämre än väntat, men inte helt värdelös.

Helt OK high school-film enligt klassiskt standardformat, men rätt charmig och med en duktig Mae Whitman i huvudrollen som får den att stå ut ur mängden. Som 28-årig man hör jag givetvis inte till den primära målgruppen, men jag tyckte den var både underhållande och trevlig, trots alla gamla klyschor. Känns 80-tal, på ett bra sätt.