The House That Jack Built

Delar är riktigt bra, särskilt avslutningen, men det är lite väl mycket av upprepande flashbacks, både från tidigare scener och tidigare filmer, samtidigt som de utsvävningar kring konst som görs aldrig gräver särskilt djupt, till skillnad från Nymphomaniac där utsvävningarna var fantastiska. Slutet har en märklig mix av vackert och absurt foto. Stark trea.

Svag trea. Trier är inte vad han varit. I alla fall inte med den här filmen.

Gillar hur Lars von Trier bygger upp denna film i dess segment och Matt Dillon är strålande i huvudrollen. Slutet är både oväntat och mycket filosofiskt, vilket förhöjde helhetsupplevelsen för mig.

Att Lars von Trier gjort en seriemördarfilm kom som en överraskning för mig, men ingen positiv sådan. Knappast nytt och modernt eller någon som går till historien, även om han twistat till det en aning. Inte direkt provocerande men osympatisk och irriterande. Vanligtvis gillar jag seriemördarskräck, men har svårt för en seriemördare som är irriterande korkad men som kommer undan med att andra är ännu mer korkade. Särskilt som det inte är underhållande. Dessutom är det onödigt utdraget och förmedlat som att det vore en supersmart film. Jag kan förstå att von Trier testar nytt för att inte fastna i ett fack, men det här var åtminstone ingen förbättring.

von Trier är utan tvekan en unik och väldigt skicklig filmskapare. Men för mig finns det inget större budskap i hans filmer och resan man tog är man inte så sugen på att ta igen. Förutom exempelvis Riket som man nog bör se varje år. Det här är kompetent, men lite för långt. Och säger mig absolut ingenting.

Svag trea. Matt Dillon är bra men jag vet inte riktigt. Känns litegrann som en studentfilm, långt från något mästerverk.

Väldigt obehagliga våldsscener ihopknutna av ett oerhört tankeväckande tema. Men slutet blir för övertydligt och inverkar negativt på upplevelsen.

Hyfsat trolljobb.

Tråkig dynga!

von Trier tycks ha tappat allt. Han har uppenbarligen inget nytt att säga, utan gör någon sorts misslyckad parodi på sig själv. Det är småpretto, det är kvasifilosofiskt babbligt och det är semiprovokativt och det är lååångt. Visst har filmen sina stunder, men det bestående intrycket torde vara Matt Dillon som gör mycket bra ifrån sig. (6-/15)