The Killing of a Sacred Deer

En av de bättre Giorgos Lanthimos-filmerna och hans bästa samarbete med Efthymis Filippou. Filmen har många likheter med deras tidigare verk, men denna lyckas att hålla mitt intresset uppe under den långa speltiden och känns aldrig utdraget.

Konstig, med märkliga övernaturliga inslag. Folk kör samma känslolösa snack som i The Lobster. Grymt het Kidman, men det räddar ingen film. Keoghan irriterade, han har nu för övrigt spelat kuf i tre filmer av tre. Han är bra, men det blir tjatigt. Är det inget annat han kan? Hade kunnat funka om de fimpade det övernaturliga och bara gjorde en normal rulle om galning som utpressar och hotar familj - och där folk agerar och pratar normalt.

Kanske Giorgos Lanthimos bästa film i min mening, härligt knasig stämning som ger lite David Lynch-vibbar. Gillar den styltiga dialogen, och Barry Keoghan är riktigt otäck i sin roll. Gillar hur saker och ting inte nödvändigtvis förklaras väldigt tydligt utan istället får man acceptera det som händer.

Mycket märklig film om -- bland annat -- de åtaganden och plikter vi dagligen utför mekaniskt. Svårsedd tack vare den stolpiga framställningen och de ibland uttalade tankar som normalt sett inte sägs av människor. Därför lite "vid sidan om livet", med en speciell stämning som även återfinns i The Lobster. Att det är en lös version av Ifigenia i Aulis förklarar storyns delar, men inte vad meningen med den är.

Ett mästerverk av Yorgos Lanthimos, en av nutidens mest fascinerande/originella filmskapare. Det som gör att The Killing of a Sacred Deer fungerar bättre än exempelvis Alps är att den trots all symbolik fortfarande har en gripande handling som driver filmen framåt. Filmen passar inte in i något specifikt fack vad gäller genre utan kombinerar både drama, thriller skräck och svart komedi. Det centrala fokuset ligger på en kirurgs (Colin Farrell) relation med en 16 årig pojke vid namn Martin (Barry Keoghan) vars far dog under en operation. Handlingen tillsammans med karaktärernas hemligheter och oklara relationer gör att intresset hålls uppe genom hela filmen. Dessutom finns det ytterligare lager i historien som uppmanar till reflektion och vidare analys. Skådespeleriet är något mekaniskt, men inte på ett negativt sätt utan snarare kompletterar det den speciella stämningen som förmedlas genom bildspråket/handlingen och ljudeffekter/musik.

Nu när typ David Lynch slutat göra filmer så får man leta efter något annan. Giorgos Lanthimos är en bra ersättare. Sjukt vrickad berättelse det här.

Funky music! Funky people!

Intressant och konstnärlig film men jag tyckte inte att regin att de skulle läsa sina repliker mekaniskt som robotar riktigt fungerar. Kollade aldrig vem regissören men mot slutet tänkte jag mest "fy fan vad lik The Lobster" den här filmen är och så såg jag vem regissören var sen i eftertexterna och hade en liten aha-upplevelse.

Omtitt efter drygt 2 år. Jag gillar den här hjärnskrynklande presentationen av moral och skuld som dras till ytterligheter. Det osar konstnärliga friheter och språket med den stela och rationellt tänkande familjen blir en utmärkt krydda till anrättningen. Betyget blir åter en klar 4;a för denna ovanliga och skruvade dramathriller.

Kubrick möter Haneke på ett operationsbord. Det är egentligen ett klassiskt thriller-tema, bara i lite annan tappning. Det handlar om skuld. På en gång diffus och oändlig skuld som inte kan sonas annat än genom ännu mer skuld. Farrell och Kidman är perfekta i rollerna. Och filmens dialog och spelstil hade inte kunnat vara realistiska, då hade filmen med sina speciella premisser tvärtom blivit mindre effektiv och övertygande.