Den här är udda och skum. Så skum så att den garanterat gör folk förbannade när dem inte riktigt fattar någonting, men då är inte det här något dem ska se heller, så enkelt är det. Fast inte så jobbig att begripa egentligen, utspelar sig på 1800 - talet, långt innan folk visste vad psykisk ohälsa var eller utbrändhet. Upp varje dag och arbeta till man typ ramla ihop. Då är det lättare att förstå att dem hade allt från vanföreställningar och synvillor osv. Tufft och coolt, dock inte en film efter en hård dag på jobbet kanske, men på helgen så.
En av alla jag tydligen glömt betygsätta. Hade höga förhoppningar. Två män fast på en ö, 1800-tal, isolerad plats, svartvitt, kargt, mystiskt. Allt fanns där. Meeeen så ska Eggers prompt göra något Cronenberg-bisarrt av den. Synd.
Det finns så mycket med denna film jag älskar. Djupet, råheten, symboliken och mytologin och framför allt det visuella berättandet. Samtidigt stör jag mig på att filmen är så mörk. Den blir oerhört tung att ta till sig och den lämnar min kvar med en tung känsla i bröstet när jag sett den färdigt. Vill inte spoila för mycket. Jag kan inte bestämma mig om de ljusa eller mörka intrycken dominerar, så det får bli en trea som kompromiss.
Jag har nog alltid tänkt att jag skulle kunna bli en ganska bra fyrvaktare, men efter att sett det här så får jag nog konstatera att jag kanske har haft en lite för idealiserad bild av fyrvaktarlivet. Miljöerna är iaf magnifika, och Eggers lyckas bra med stämningen. Det är ju inte heller en film som är rädd för att vara riktigt jävla skitig. Dessutom är både Dafoe och Pattinson väldigt bra, och det finns flera komiskt bisarra scener och roliga replikskiften. Men jag hade ändå velat ha mer av en röd tråd, det mesta som händer är trots allt bara nonsens, och det blir lite tröttsamt i längden. Galenskap på film har man sett förr, och här har man inget nytt att säga om det
Mycket märklig film av en märklig regissör, har inte sett Robet Eggers The Witch men har fått intrycket av att även den är ganska märklig trots att den ska vara mer strikt skräck, The Lighthouse är mer psykologisk drama kan man nästan säga, vissa övernaturliga anspelningar men samtidigt så är allt som en stor dimma av kaotisk psykos så att man inte vet vad som är verkligt eller vad som är illusioner, filmen är bra tycker jag och väldigt intressant, svår att greppa ibland och svår att klura ut och förstå men jag gillar sådant, det känns lite David Lynch fast 10 gånger märkligare, så detta landar någonstans där jag tyckte att filmen var bra men inget mästerverk i min bok som vissa verkar tycka, detta är nog filmkonst på hög nivå och det kan jag uppskatta i viss mån faktiskt, jag tror att i slutet av filmen så hade jag greppat vad som försegick och förstod helheten, gör man inte det, då avskyr man nog denna film, kan man tänka sig in i personers psyke och varför dom gör som dom gör, då är detta oerhört intressant och spännande, filmen är väldigt snyggt filmad och att den är i svartvit gör det ännu bättre, då det gör att filmen känns väldigt mer tidstypisk för när den ska utpelas och det förhöjer även den psykologiska biten, fantastisk musik också och inte minst skådespelarinsatser av både Robert Pattinson och Willem Defoe, båda två förtjänade en oscar för bästa manliga huvudroll här, Defoe var dock snäppet vassare, historien är även baserad på en verklig händelse och det gör väl det hela lite mer intressant dessutom, jag varken sågar eller hyllar, det blir mer en bra film som man säkert skulle behöva se flera gånger för att upptäcka mer av vad som egentligen händer och sker men visst, ärligt så kommer jag nog aldrig att se denna film fler gånger, så som en enda visning så är det bra och betyget får en stark 3:a men det är dock ingen biofilm, denna gör sig bäst hemma i tvsoffan en sen höstkväll faktiskt.
2024-12-19