The Limits of Control

Fantastisk musik, rätt snyggt foto, men som så ofta med Jarmusch så är det "coolt" på ett sätt som bara känns inställsamt.

Svår kategoriserad film om en man som mest är ute och går i schysta miljöer. Snyggt foto av Christopher Doyles är det och regissör Jim Jarmusch brukar ju va ett fenomen på bildberättande här finns det dock inte så mycket att berätta men lugnt och stilla är det. Även soundtracket brukar va OK när Jarmusch styr, men den här filmen är ett undantag (rassligare än vanligt). Trots negativiteterna ovan så finns det även lite vanlig Jim Jarmusch magi över det hela, å Jarmusch magi gillas av mig. Kanske jag e jävaktig när jag betygsätter.

Man börjar känna igen mönstret, det repetitiva, gåendet och olika människor som dyker upp efter hand. Huvudpersonen sa inte många ord, det var mer vad han gjorde i nuet, för informationen var knapphändig för tittaren, ett steg i taget. Jag började fundera vilken färg det skulle bli på kostymen nästa gång. Lite absurt och nästan komiskt blev det och intresset var inte på topp hela tiden, men ett speciellt sätt att göra film har han den där Jarmusch.

Som en töntig raptext skulle kunna lyda, den här filmen är: COOL. En av de skönaste "tomma" rullar jag sett på länge. Jim Jarmusch är mannen för det (även om Ghost dog är bättre som film) ¿Usted no habla espanol, verdad?

Jag tycker ändå att den börjar snyggt och intressant och lyckas hålla en slags melankolisk hypnotisk stämning över sig som ändå fångar in mig lite. Men i nästan 2 timmar lyckas den inte hålla kvar mig.

Seg och menlös...

Fyfan vilket jävla sömnpiller.

[rek. 3] Jarmusch är en av de filmmakare som har en särskild plats i mitt hjärta. Jag tilltalas av bildspråket och gillar de mystiska elementen samt den antagonistiska divergensen mellan konst-affärsvärld. Ingenting serveras men filmens eget bildsystem är tilltalande. Inte Jarmusch bästa men väldigt bra! 3+

Likt Sopranos så tar den här filmen upp ämnen som är större än livet självt. Kulturistisk, övervakning och frihet i en röd tråd. Filmen med dess soundtrack tillåter sig själv att experimentera med vad vi ser.

Ja det är ju ännu frågan, vad ska man säga? Jag tänker lite på Boormans mästerliga Point Blank, det finns någon koppling där. Jag tänker även på Ebba Grön-låten Sheisse och raden "mina tankar är det sista som ni tar". Och så handlar det kanske lite om att göra sig fri från sig själv, bryta mönster? Ja, för mig är det dessa tankar som resonerar. Vidare är det ju vansinnigt stilligt och ett utmärkt kamerarbete som speglar åtminstone mina tolkningars narrativ.