BETYG
2.3
av 5
2.3
av 5
The Many Saints of Newark
Prequel-filmen till klassiska maffiaserien "The Sopranos" utspelar sig i 1960-talets Newark...

Originaltitel | The Many Saints of Newark: A Sopranos Story |
Regissör | Alan Taylor |
Manus | David Chase, Lawrence Konner |
Genre | Drama, Kriminalare, Film-Noir |
Skådespelare | Michael Gandolfini, Vera Farmiga, Jon Bernthal, Ray Liotta, Corey Stoll, Alessandro Nivola, Billy Magnussen, John Magaro, Leslie Odom Jr., Joey Diaz, Daryl Edwards, Gabriella Piazza, Chase Vacnin, Lesli Margherita, Mattea Conforti, Alex Morf, Samson Moeakiola, Nick Vallelonga, Michela De Rossi, Alexandra Intrator, John Ruggiero, Robert Vincent Montano, Spenser Granese |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 108 |
Filmnummer | 140808 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Vad är poängen? Här finns tre huvudsakliga spår, och ingen av dem varken blommar ut eller slingras ihop med de andra. Om man vill ta sig an den svåra uppgiften att göra en film om hur Tony Soprano blev Tony Soprano, så gör lägger den här filmen alldeles för lite tid på det, utan förpassar honom till en liten biroll. Det hade behövts en hel sista akt där karaktären trädde in i hans kommande boss-roll för att den biten skulle fungera, nu blir det bara några fragment. Istället handlar det alltså om hans farbror Dickie (eller hur fasen är de egentligen släkt???) som... jag inte överhuvudtaget förstår varför han ens är huvudroll i den här filmen. Hans bit känns som en blek Maffiabröder-wannabe-film, men jag får aldrig grepp om hans roll. Blek och ointressant, och framför allt utan någon slags utvecklingskurva. Det rör liksom inte på sig, han bara står mest bara och stampar. Sedan då en tredje intrig som mest handlar om medborgarrättsrörelsen, upplopp och en svart gangsters framfart. Det hade ju kunnat bli sin egna film, nu undrar man bara vad tusan den biten vill säga inbakad i en historia om den italienska maffian. Det blir bara malplacerat och tillgjort. Inga av bitarna går ihop, här finns ingen story som leder någon vart och den avslappnade vardags-känslan som var grundbulten i Sopranos har försvunnit helt i övergången till film. Rätt ful är filmen också. Gud, hade jag något gott att säga? Nja, den var ju inte usel eller så, och det var väl inget fel på individuella scener eller så, det var mest helhetens poänglöshet som gjorde filmen svag. Jag har aldrig tyckt att serien är så fläckfri som många vill gälla, men den hade otroligt mycket mer värde än den här ganska poänglösa berättelse.
Ändå småmysigt häng med unga gamla Sopranos-karaktärer. Ett par fina scener som subtilt knyter an och bidrar till att ge universat lite mer kött och blod. Förväntade mig inte mer och känner mig faktiskt inte alls särskilt besviken.
Denna film förutsätter att man har sett Sopranos, vilket gör det svårt att uppskatta den på egen hand. Känns mest som utfyllnad av seriens bakgrundshistoria utan att egentligen tillföra något.
Sopranos är den bästa tv serien som någonsin gjorts. Med det i åtanke så är det inte enkelt att följa upp med en två timmars spelfilm.
Mycket bättre än hade väntat mig! Kunde gärna få bli en hel tv-serie, men kul och lite oväntat med en rulle om Dickie. Ganska lugn film med bra karaktärsutveckling som tar tid på sig att berätta historien. Mycket bra skådespeleri från samtliga och fantastiskt bra casting.
Tycker absolut att en film om Tony Soprano är berättigad, och det får gärna göras en framöver, för det här är inte en. Vem efterfrågade en film om Christopher Moltisantis pappa? Med det sagt, fortfarande kul att se sonen till skådespelaren som spelade Tony Soprano (James Gandolfini) i samma roll i yngre ålder samt att Corey Stoll gör en bra JR och att Ray Liotta är allid bra, om än underanvänd. Men filmen brister i att inte ha någon direkt målsättning med sitt manus. Den mest pågår utan att vara på väg. Höjdpunkten blir ändå att få höra Christopher Moltisanti som berättarröst, frånsett då och bortom att frågan över vem som efterfrågade en film med fokus på hans pappa kvarstår. Vad gäller karaktärerna i övrigt så är den enda som sätter någon form av känslomässigt avtryck Gabriella Piazza. 2a.
Parodi på en ikonisk tv-serie.
Riktigt magplask givet sammanhanget.
Wow. Det glimmar ju till i ett par scener och skådespelarna sköter sig fantastiskt men satan en sån tråkig jäkla film.
Detta är en film som är gjord för att flirta med Sopranos-publiken, men inget mer. Misslyckas helt med att stå på egna ben och saknar struktur. Storyn är luddig - och när halva filmen handlar om afroamerikanernas kamp för rättvisa förväntar man sig att säcken ska knytas ihop på slutet. Istället lämnas man med en känsla av att sidostoryn mest var utfyllnad, eller ett krystat försök att vara inkluderande. Oklart.
Av alla inblandade så gör nog Vera Farmiga den bästa rolltolkningen av Tony Sopranos svåra mamma.