The Old Oak

Hade fått uppfattningen av en lite mer hoppfull film från Ken Loach, men det här var nog lika nedslående som vanligt. Men starkt givetvis. Bra skildring av de hopplösa motsättningarna och hur utsatta grupper vänds mot varandra och de längst ner i hierarkin alltid får ta de värsta salvorna. Berörande och med medmänskliga figurer i centrum i en värld med så mycket ilska, hat och sorg. Svårt att inte bli berörd, en bra film.

Det må vara lite kantigt och klyschigt ibland, men mest är det bara så jävla fint, äkta och hoppfullt.

Ken Loach, blotta namnet väcker starka känslor och jag som aldrig varit nåt större fan av diskbänksrealism får ändå för mig att köpa en biljett på Filmfestivalen när hans kanske sista film har premiär. The Old Oak ger precis vad man kan förvänta sig utan direkta överraskningar men ibland kanske det är precis vad man behöver. TJ och Yara byggs ut och känns som riktiga människor och då gör det inte så mycket att några av bakgrundskaraktärerna blir mer av karikatyrer, de representerar ändå en del av dagens England och den här konflikten mellan fattiga grupper är ju högst aktuell i stora delar av västvärlden idag så även om filmen slår in en del öppna dörrar så väcker den också känslor. En gnutta medmänsklighet och folk kan få fälla en tår och känna sig lite upplyfta. Scenen där flaggan presenteras var t.ex. väldigt fin. Men vad jag kunde se så gapade koppen framför den sovande tiggaren utanför Saga-biografen ganska tom trots alla fina perspektiv. Men jag var med på färden så länge den varade och jag kan nog tycka att en 3a känns välförtjänt till slut.