The Selfish Giant

Vill bara gråta.... Väcker mycket känslor.

Väldigt väldigt brittiskt!

Sunk, smuts, misär, småkriminalitet, våld och knappt en mening utan "fuck" och "bastard." Engelsk socialrealism när det är som absolut mest förutsägbart - och tråkigt.

Becksvart diskbänksrealism från England. Det är inte ofta man ser dessa typer av filmer men när man gör det slås man alltid över engelsmännens/kvinnornas förmåga att skildra de allra nedersta lagren av mänsklig värdighet. Det här berör djupt och blir man inte tagen åtminstone lite, undrar jag om man borde söka närmare kontakt med sitt känsloliv. Chapman i huvudrollen, i sin första film (!), är fullständigt bländande. Det här är en film om när mörkret sänker sig och aldrig låter ljuset komma igen. Ett mästerverk.

Intressant blandning av ämnen - galen pojke, skrothandleri och hästar. Pojken löper amok i sin hyperaktivitet. Om han nu hade en medicin borde han väl tagit den, om man ska vara lite cynisk. Inte intetsägande, men saknar någon extra dimension. 2+

Svårtittad, till skillnad mot exempelvis This is England och Fish Tank. En starkt bidragande orsak är att kameran ständigt zoomar in. Det behövs variation och perspektiv.

Stundtals känns den väldigt genretypisk och mallad, och stundtals riktigt trovärdig och fin. Intressanta huvudpersoner som man får en kluven sympati för. Fotot är fint och filmen lyckas överraska på en del sätt trots allt. Det blir till slut en fyra i betyg, men en svag sådan.

Har sett för mycket sånt här. Allt är skit osv. Höjer inte mina ögonbryn direkt..

Osedvanligt miserabel brittisk misär. Det är skitigt, det är kallt och det är argt. Ett fantastiskt välskrivet, välregisserat och välspelat personporträtt av en godhjärtad men aggressiv pojke med grav ADHD (eller liknande). Så långt är det lysande. Stämningen genomsyrar hela filmen och flera scener är förbannat bra. Men dramaturgiskt står allt bara och stampar, och det är inte särskilt mycket till story (vilket kanske inte heller är meningen). Berörande men lite meningslös. (9-/15)

Blytung välspelade brittisk socialrealism á la Ken Loach och dessutom väldigt vackert filmat. What's not to like?