BETYG
3.9
av 5
3.9
av 5
Soraya M.
1986 i Iran. Den franske journalisten Sahebjams bil får motorstopp i en avlägsen iransk by och han möter där Zahra, en fascinerande kvinna. Hon berättar för honom den tragiska historien om Soraya vars arrangerade äktenskap med en missbrukande tyrann fick ett mycket tragiskt slut.

Originaltitel | The Stoning of Soraya M. |
Regissör | Cyrus Nowrasteh |
Manus | Betsy Giffen Nowrasteh, Cyrus Nowrasteh |
Genre | Drama, 2000-tal |
Skådespelare | Jim Caviezel, Shohreh Aghdashloo, Parviz Sayyad, Navid Negahban, David Diaan, Vida Ghahremani, Mozhan Marnò, Ali Pourtash, Vachik Mangassarian, Bita Sheibani, Noor Al Taher, Haya Al Taher, Khalid Khan |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 1063 |
Filmnummer | 73900 |
Recensioner
Soraya M. är ett grafiskt vittnesmål om en kvinnas bortgång baserat på verkliga händelser. En fransk journalists bil får motorstopp och han tvingas söka hjälp i en avlägsen iransk by. Väl d... Läs mer »
Kommentarer
En obehaglig men samtidigt väldigt bra film! Väldigt välspelat och spännande!
Stark som fan. Faller lite berättartekniskt på det krångliga greppet med någon som återberättar, men vem bryr sig. Det ska vara en förbannad käftsmäll att se den och det är det.
Obehaglig men otroligt välspelad och väl framförd.
Höjer till en fyra. Den här filmen har lämnat ett väldigt starkt intryck på mig - jag har ofta tänkt på den sedan jag såg den och det känns självklart att det ska vara ett högre betyg här. En skarp skildring av ett specifikt, fruktansvärt fenomen och samtidigt ett tidlöst dokument över människors enfald, feghet och ynklighet. Mycket bra.
Jag tror att jag tyvärr har sett för mycket vidriga dramafilmer för att "starkt beröras" av våldet. Jag är givetvis inte likgiltig, men det som däremot påverkar mig starkast är det välporträtterade patriarkala våldet, strukturen, makten. Att slutet avslöjas av titeln håller jag inte med om. Döden hänger över Soraya redan i filmens inledning, och hon är chanslös inför samhällets grymma riktlinjer. Det vidriga är hopplösheten och maktstrukturerna. Och Sharialagarna, såklart. 4/6
Obehaglig film som dock inte leder till några nya insikter hos mig och som mest är plågsam att titta på. Därav mitt låga betyg.
Filmen som sådan är förstås viktig och väldigt stark och frammanar starka adjektiv på löpande band ur ens ordförråd. Hederskulturen är avskyvärd och människans grymhet kan man bara vara helt oförstående till. Filmens form och utförande är väl inte av mästarklass men det blir förstås en bisak vid dessa fall. Betyget blir en svag 4;a, dvs 4-
Fruktansvärt öde som Soraya och många andra kvinnor gått och fortfarande går till mötes. Med äckel och vedervilja påmindes jag igen över vad människorna är för ena motbjudande väsen. I det här fallet männen. Alltigenom en mycket sevärd film.
En självklar tanke direkt, som jag ser att många andra haft, är att slutet avslöjas redan i titeln och de första scenerna (månne är det därför den svenska titeln är Soraya M. och inte Steningen av Soraya M.) Filmen berör starkt och kändes fruktansvärd. Det utstuderade, patriarkala samhället beskrivs så knivskarpt. Kvinnan är en ägodel och ska därmed rätta sig efter mannen. Jag vet att detta späder på många rasister och islamofobers intoleranta synsätt och jag skulle så gärna önska att de kunde ta bort sina egna skygglappar. Så här har samhället fungerat även i Sverige, även i de flesta andra länder som numera anser att det är förlegat. Kvinnan har varit en ägodel. Exemplen är många. Sverige var sent med att införa kvinnlig rösträtt 1923. I Spanien fick kvinnor rätt att öppna egna bankkonton först 1975. Därför skulle jag önska att de vidgade skygglapparna leder till förståelse för att detta inte är ett problem kopplat till islam i sig, utan patriarkal könsmakt. Det antyds i filmen att det skulle varit bättre under Shahens tid, men det är som pest eller kolera. Samtidigt: Sharialagar är avskyvärt. Stening är så fruktansvärt att det saknas ord för det. Jag tittar mycket sällan bort när jag ser en film. Jag kan faktiskt bara komma på en gång när jag gjort det tidigare: våldtäkts- och misshandelsscenerna i Irreversible. Steningsscenen är något av det värsta jag någonsin sett, för att inte säga det värsta. Jag vet inte hur långt filmen och bokens skapare velat gå i kritiken. Vill de även angripa Sharialagar överhuvudtaget, patriakala strukturer överhuvudtaget? Oavsett det kan ingen sund person känna annat än avsky inför att stena en annan människa till döds. Om Allah hade funnits skulle hen ha vändat sig i sin grav och stenat de som stenat.
Filmkonst som också har nåt att säga. En alltigenom fantastisk film som berör, nåt alldeles enormt. Jag var alldles tom efteråt.