BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
Dagen efter denna
Filosofiläraren Nathalie lever ett lugnt och stabilt liv i Paris, med två vuxna barn och är gift sedan 25 år. När hennes man en dag lämnar henne för en annan kvinna, och hennes sjuka mamma blir allt sämre, tar sig hennes liv en kraftig vändning. Kan den ofrivilliga ensamheten omvandlas till en ny trygghet när Nathalie söker sig till en ung före detta elev för att leva ut sin idealistiska ungdoms drömmar?
| Originaltitel | L'avenir |
| Alternativ titel | Things to Come |
| Regissör | Mia Hansen-Løve |
| Manus | Mia Hansen-Løve |
| Genre | Drama, 2010-tal |
| Skådespelare | Isabelle Huppert, André Marcon, Roman Kolinka, Edith Scob, Sarah Le Picard, Solal Forte, Elise Lhomeau, Lionel Dray, Grégoire Montana, Lina Benzerti, Guy-Patrick Sainderichin, Yves Heck, Rachel Arditi, Larissa Guist, Linus Westheuser, Clemens Melzer |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 239 |
| Filmnummer | 121233 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Siktar högt men träffar inte alls. Det är min grundreflektion av denna film. Skildringar av kulturintellektuella i fransk film finns det gott om och jag tycker ofta att det är intressanta filmer även om ankdammen är trång och snäv, men denna film biter aldrig utan jamsar på lite utan att man blir särskilt intresserad. Huppert gör väl vad hon kan men hon har inte den karisman som kan lyfta en sådan här film när manuset mest är gammal slentrianskåpmat. Betyget stannar på en stark 2; a, dvs 2+
Trista människor och konstant småprat utan någon röd tråd. Ofta är fransk film bra och jag hade förhoppningar, men den här var uselt skriven och skildrad. Skådespelarna gör dock vad de ska. Pendlade mellan etta och tvåa. Jag gav en svag trea till Eden och då blir det nog rättvist med en stark etta till den här.
Skickligt drama med spänning trots små effekter!
Ännu en fransk film att älska, med Isabelle Huppert i huvudrollen. Trots flera dramatiska händelser behåller hon lugnet som filosofilärarinna och uppskattar sin ökade frihet. Hon åldras som människor gör, hennes ansikte är lite rynkigt och uttrycker de känslor hon inte uttrycker i ord, rör sig inte som en skådespelerska utan som en vanlig elegant fransyska. Detta skänker stor trovärdighet åt dramat, där också fransmän talar franska och tyskar tyska.
Mycket av filmen utspelar sig utomhus i vackra parker och landskap, en spis är lite smutsig, en bil har en buckla, inget är inspelat i studio. Man känner igen sig från resor till Frankrike.
Isabelle spelar rollen som mamman med nyss utflugna barn mästerligt. Man får möjligheten att gå bredvid henne och uppleva hennes värld bland elever på skolan, den otrogne mannen, den sjuka mamman, barnens ointresse och kattens försök att rymma.
Fint filmat, bra musik, utmärkt skådespeleri. Betyget är inte långt från femma, men jag nöjer mig med 4++.
Görs det över huvud taget några filmer i Frankrike som inte skildrar intellektuella medelålders par (oftast författare eller universitetslärare) som förolämpar varandra, är otrogna, skiljer sig och genomgår en livskris vilken beskrivs till hälften med citat av Rousseau och alla framstående filosofer/författare efter honom? Jag har fått nog.
Väldigt typiskt franskt. Det händer inte så mycket på ytan men desto mer inom karaktärerna. Grymt skådespeleri och väldigt mänsklig historia, känns som det skulle kunna vara på riktigt. Svag fyra.
Väldigt franskt på ett trivsamt vis. Intellektuella akademiker som snackar filosofi och har välfyllda bokhyllor på varenda vägg, hur kan man inte trivas? Inte blir det sämre av att Huppert är lysande i huvudrollen heller. Jag var lite sen på det tåget, men det börjar bli alltmer uppenbart att hon är en av de största, och här visar hon upp stort skådespel med små medel. Det blir en intressant karaktärsstudie som inte följer den vanliga filmdramaturgin
bra lövefilm igen. uppskattar ändå hur hon använder sig av det filmiska flödet.
En inte helt självklar 4a men denna till synes anspråkslösa närstudie av en medelålders kvinna stannar kvar efter att man sett den. Huppert ÄR filmen!
Filmen växte för varje scen. Mångbottnad och mångtydig historia. Var den djupt tragisk eller lycklig? Huppert lysande.
För filosofisk, dvs teoretisk och känslosval och ändå passerade de filosofiska stroferna förbi väldigt snabbt, åtminstone för en som aldrig läst dylikt.
