Tjuvheder

En skildring av en ung kvinna med, typ, ADHD-diagnos och hennes liv i pundarvärlden. Stressigt, rastlöst och disharmoniskt. Enda respiten är att själv missbruka. Konstant ansträngda situationer, framför allt ekonomiskt. Filmen är svårföljd p g a allt pundarslang och handlingen är rörig. Viktiga filmsekvenser flätas in i den ständigt närvarande rastlösheten och den konstanta, forcerade vägen framåt. Förvirring uppstår och det är lätt att tappa tråden. Men, detta är också en viktigt del av filmen; det ger förmodligen en bra bild över hur faktiskt livet är in denna marginaliserade del av samhället. Fylld av motsägelser. Löften & svek. Tillit & misstro. Vänskap & bråk. Lojalitet & lurendrejeri. Rakryggad men opålitlig. Ingen balans eller trygghet finns överhuvudtaget. Konstant kortsiktiga lösningar för att åtgärda akuta problem som leder till nya problem som får hanteras senare. Dagen rusar fram. Ingen är lycklig. Malin Levanon & Lo Kauppi gör två bra porträtt men den mäktigaste insatsen som lång, fårad, tandlös, samlad regent med stålögon gör amatörskådespelaren Jan Mattsson. En balansgång utan skyddsnät. Ett oförutsägbart liv på fel sida lagen som förr eller senare garanterat kommer sluta med katastrof: död eller fängelse. Filmen känns förbluffande autentisk (men vad vet egentligen jag?) och stringent i sin ton. Skildrar mer än dramatiserar, redogör mer än underhåller. Aldrig spektakulär, hela tiden vardagsnära. Slutscenen sammanfattar huvudkaraktären bra: hela tiden på väg, energiskt och forcerat – oavsett situation. En rätt jobbig men mycket bra film.

Hade ljudet varit så bra att man hört vad som sas, hade det nog blivit en fyra. Men så var det ju inte.

Med egna erfarenheter i bagaget blir jag oerhört imponerad av hur väl filmen skildrar en verklighet som väldigt många är isolerade ifrån och egentligen inte känner till mer än på ytan. Stark fyra. Skådespelet är enormt bra. Hatten av.

Peter Grönlund (regi och manus) flyttar oss till de trasigas värld. En värld han kan genom tidigare jobb hos Stockholms stadsmission. Och det är väl därför allt känns så trovärdigt autentiskt, detta trots att det är fiction. Filmens ”röda tråd” är den plötsligt påkomna vänskapen mellan den drogmissbrukande knarklangaren Minna (Malin Levanon) och den supande före detta undersköterskan Katja (Lo Kauppi), en vänskap som växer. Minna och Katja spelas av hyfsat etablerade skådespelerskor men i övrigt finns flera rena amatörer i ensemblen (folk från sådana miljöer som skildras i filmen). Grönlund har verkligen lyckats med castingen och den största fullträffen är Christer (Jan Mattson). Jan har flerårig erfarenhet av livet som narkoman i de trasigas värd, ingen smink behövs i detta ansikte, en naturbegåvning helt enkelt (helt utan tidigare erfarenhet av skådisyrket). Miljön i filmen är ett skitigt Stockholm (Sergelplattan, husvagnsläger, härbärgen, tunnelbanan osv.). Allt otroligt verklighetstroligt det känns som en dokumentär.

En film som ger en käftsmäll från början och som sedan sitter i hela filmen. En stark inblick i misären och skiten som man aldrig kommer i kontakt med, som för somliga är vardag. Betyget blir en 4;a

Sett den för andra ggn nu, helt klart värd fyran

Verkligen en top-notch Svensk gutter rulle med kanon skådisar som berör med känsla/dramaturgi. 2ndra gången jag ser denna. Lika stark nu som senast.

En av de bästa svenska moderna filmer tillsammans med miniserien Lasermannen.

Är så kluven inför denna film men det blir en stark trea. Malin Levanon är bra men inte så bra som jag trodde. Manuset är bra men även där, inte lika bra som jag trodde. Det något i den här filmen som inte klickar hos mig. Det känns som något jag sett innan, inga överraskningar direkt. Kan inte direkt hitta något dåligt med den heller så en trea får det bli.

Skyhög trovärdighet och ett superbt porträtt av samhällets absoluta bottenskikt. Välgjort på alla sätt och vis. Mer dramatik och dynamik hade förmodligen gjort det hela roligare att se, men då hade även realismen naggats i kanten. Stark trea, nästan en fyra. (9+/15)