BETYG
3.8
av 5
3.8
av 5
Trust
När Maria berättar att hon är med barn, dör hennes pappa i en hjärtattack, hennes mamma slänger ut henne ur huset och hennes pojkvän gör slut. Då träffar hon Matthew, en inte särskilt trevlig typ, och de bestämmer de sig för att bli "normala" amerikanska medelklassmänniskor.
| Originaltitel | Trust |
| Regissör | Hal Hartley |
| Manus | Hal Hartley |
| Genre | Drama, Komedi, 90-tal |
| Skådespelare | Martin Donovan (II), Edie Falco, Adrienne Shelly, Merritt Nelson, John MacKay, Gary Sauer, Matt Malloy, Suzanne Costollos, Jeff Howard (I) |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 711 |
| Filmnummer | 4743 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Abstraherad handgranatsexistentialism, tillitsövningar & frostig romantik.
Bitvis otroligt seg men också bitvis riktigt rolig och intressant. Egen stämning som påminner lite om Solondz. Slät trea.
Lite säkrare och bättre än The Unbelievable Truth, annars väldigt lik. Men på ett bra sätt. Färgstarka karaktärer, underfundig humor och väldigt charmigt. Fin film.
Fullkomligt älskar relationen mellan Maria och Matthew. Resten är också fint, många bra scener och replikskiften. Verkligen på gränsen mellan trea och fyra precis som The Unbelievable Truth var, men den här får hamna strax under istället.
Det ligger ett magiskt skimmer över denna lilla pärla.
Tokig, gullig och enchanterande.
Absurd på ett sätt jag verkligen uppskattar.
Man fick sig en tankeställare kring ämnena rullen belyser
Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag tycker den här filmen är underbar.
utförandet påminner mer om en pjäsuppsättning än om en typisk spelfilm
Söt film. Särskilt då den får mig att känna att jag ser på A Taste of Honey, fast i en senare och något annorlunda tappning, men den har ofta samma ärliga enkelhet, samma härliga huvudkaraktärer som man lätt fäster sig vid. Men sedan känns det som att det är väldigt mycket i den som man sett förut. Behöver inte vara filmens fel, kan vara sådant som bara efterapats senare tillräckligt många gånger för att det för mig, nu, 2011 skulle kännas klyschigt.
