BETYG
3.7
av 5
3.7
av 5
Tyskland bleka moder
Personlig skildring av Tyskland före, under och efter andra världskriget. Filmen består av tre delar varav den första beskriver en tid då huvudpersonen ännu ej är född och där hon ironiskt betraktar sina föräldrar.

Originaltitel | Deutschland bleiche Mutter |
Regissör | Helma Sanders-Brahms |
Manus | Helma Sanders-Brahms |
Genre | Drama, 80-tal |
Skådespelare | Eva Mattes, Ernst Jacobi, Elisabeth Stepanek, Angelika Thomas |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 95 |
Filmnummer | 12174 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Nä den blir lång och tradig.
Jag har velat länge kring vilket betyg jag ska ge Deutschland, bleiche Mutter. Nu har jag bestämt mig för att sätta en fyra. Den tiden en såg film främst för att bli underhållen och se coola saker, hade jag inte satt det betyget. Med min nutida Haneke-influerade syn på film så vill jag inte längre bli underhållen, som jag vill uppleva något annorlunda, känna något, utmanas intellektuellt och få nya perspektiv. Lite pretentiöst kanske, men livet är fort kort för att inte vara lite pretentiös. Deutschland, bleiche Mutter får mig att hata nästan alla andra filmer som berör krig, som jag tidigare har sett. Jag äcklas av den machonorm som genomsyrar alla konventionella krigsfilmer och som finns närvarande även i många s.k. antikrigsfilmer. Här skildras, istället för att reproducera normer, vad som händer bortanför bomberna och granaterna, inte bara geografisk utan även i framåt i tiden när kommande generationer får ärva sina föräldrars trauman. Här visas vad kvinnorna får genomlida, vad mannen som inte vill vara macho får genomlida. Samt vad som händer när ett land inte gör upp tillräckligt med sitt förflutna. Manuset och karaktärerna känns så naturliga trots att de är allegoritunga. Det här är inte en perfekt film, men en mycket tänkvärd film.
Sällan har min upplevelse så mycket skilt sig från hur andra upplever en film. För mig var det här 'äntligen'. Jag finner det talande att filmen 'das boot' fått över 10.000 betyg och över 600 kommentarer - i jämförelse med den här som är minst lika bra - och har ynka 78 betyg och 12 kommentarer. Snacka om att det troligen är en övervikt på killar här på filmtipset. Den jämförelsen tycker jag att ni alla ska grubbla över som ser er som progressiva. En film som verkligen bör ses av alla med intresse för feminism och nutidshistoria. För er som sätter betyg utifrån thx-ljud och liknande, så kan ni hoppa över den här tills vidare.Ni som vill skrocka med i patriarkatets privilegier får nog också vänta tills poletterna är redo att tas emot. Med detta vill jag inte säga att vare sig barnet eller kvinnan i filmen är några änglar. Ingen annan film här på filmtipset har så tydligt visat den omedvetenhet som genomsyrar det här stället.
Tradigt episkt berättande, 70-talsestetik och teatralt skådespeleri ger en inte helt njutbar kompott som misslyckas med att ge ett eget perspektiv på tiden. Användningen av arkivklipp är ganska intressant och kritiken av efterkrigstysklands otillräckliga uppgörelse med nazismen mycket relevant men det blir aldrig levande eller påtagligt. Istället inordnar sig Sanders-Brahms film i en tradition av menlösa andra världskrigsskildringar som varken är särskilt intressanta ur ett filmiskt eller historiskt perspektiv.
70-tal, brunt, dåliga skådespelare, zoomningar, urspårat manus och ännu mer brunt 70-tal. Ingen höjdare. Betyg 4.3
mitt intresse pendlar, och det är lite väl sjuttiotalssunk för att kunna dra med en sån som mig totalt. men vissa scener är väldigt gripande och fina.
Denna var prima lite väl ångestvurmande till trots. Elaborerar med minnet snyggt och sådan härlig detaljrikedom den har i miljö och skådespel, men som verkar vara just det somliga föraktar med en vis europeisk 70-talstradition. Har man hjärta och hjärna så går det liksom att ta i. Infogar också det berättande barnet på ett lämpligt sätt (filmen handlar väl varken om krig eller modersland egentligen), men det är ju också ett smakfullt drag enligt mig så jag är kanske jävig. Brecht-citatet till trots ingen verdummung om inte några av bio Victors felaktigt påslagna lampor räknas.
Ojämn.
Det blir inte mer sorgligt och tragiskt än så här. Så gillar du att gråta och få lite spontanångest har du hittat din film. Var dock beredd på ett nästan smärtsamt långsamt tempo. Och jo, en sak till: Det är en helt fantastisk film!
Kanske kan uppfattas som seg och upprepande, men det är få filmer som får mig att gråta. Hade det inte varit för att det satt 90 klasskamrater i samma sal hade jag brytit ihop totalt i slutet av filmen.
Kanske bara är jag men... wow, den scenen berörde mig. Hela slutet (30min?) av fillmen egentligen.