BETYG
3.8
av 5
3.8
av 5
Umberto D.
En pensionär försöker leva ett anständigt liv på en ständigt krympande pension. Hans hyresvärdinna vill vräka honom och hans gamla vänner vänder honom ryggen när han försöker låna pengar. De enda vännerna han har är hans trogna hund och hyresvärdinnans gravida husa.
| Originaltitel | Umberto D. |
| Regissör | Vittorio De Sica |
| Manus | Cesare Zavattini |
| Genre | Drama, 50-tal |
| Skådespelare | Carlo Battisti, Maria-Pia Casilio, Lina Gennari, Ileana Simova, Elena Rea, Memmo Carotenuto |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 863 |
| Filmnummer | 8341 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Inte lika gripande som när jag såg den första gången men fortfarande en väldigt fin film. Det känns dock lite som att filmen story kommer i vägen för karaktärerna och de små händelserna. Det blir inte lika betagande neorealistiskt som det kunnat. Betyg 7.2
Jag grät åt slutet, riktigt hårt. Kommer att se om den då jag redan känner på mig att den förmodligen kommer att bli bättre vid andra försöket.
Ett av neorealismens mästerverk och kanske Vittiori de Sicas allra bästa film (cykeltjuvarna få ursäkta...). Har för mig den även var de Sicas personliga favorit, byggde visst lite löst på hans fars liv.
gripande och rörande.
Den åstadkom ingenting! Gubben var dessutom en kass hundägare som egentligen inte verkade bry sig så mycket om sin hund, hans självömkan vägde över. Tråkig film. En 2a.
Fint gjord, men den berörde mej inte så mycket.
En riktig klassiker. Denna får inte missas! Innehåller filmhistoriens mest gripande scen, ni som sett den förstår vad jag syftar på. Vi som har husdjur sitter med blöta näsdukar efter att ha sett denna helt fantastiska skildring.
Relationen mellan Flike och Umberto tärde på tårkanalerna.
Den tekniska kvalitén är väl ingen höjdare och musiken känns lite mossig. Men filmen har verkligen ett socialt patos. Jag hatade verkligen hyresvärdinnan. Samspelet mellan den söta flickan och Umberto D. är fantastiskt. Och jag gillar verkligen när man visar saker i bild istället för överflödiga dialoger, eller ännu värre: en berättarröst. Speciellt blir jag imponerad av den sekvens där Umberto D. känner skam för att tigga. Det räcker inte ända fram till en stark fyra. Men utan tvekan så räcker det till en svag sådan, viket är ett extremt högt betyg ifrån mig för en nästan 60 år gammal film.
Svag fyra.
