Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka
BETYG
3.2
av 5

Vargens tid


När Anna och hennes familj flyr från en katastrof och tar sin tillflykt i sitt sommarhus finner de att sommarhuset redan är ockuperat av främlingar.


Originaltitel Le temps du loup
Alternativ titel The Time of the Wolf
Regissör Michael Haneke
Manus Michael Haneke
Genre Drama, 2000-tal
Skådespelare Isabelle Huppert, Béatrice Dalle, Patrice Chéreau, Rona Hartner, Olivier Gourmet, Brigitte Roüan, Anaïs Demoustier, Serge Riaboukine, Florence Loiret Caille, Maria Hofstätter, Valérie Moreau
Betygsätt Logga in eller bli medlem för att rösta
Betygsantal 789
Filmnummer 21443

Recensioner

Filmen har inga recensioner ännu.

Kommentarer


LacombeLucien
2019-12-09
Bra men inte en av Hanekes bästa.
ilBrutto
2016-10-02
Jag älska hur Haneke kan stanna upp kameran mitt i en hjärtskärande scen och låta den stå helt stilla, vi tittar på något ovidkommande och hör hur historien utspelar sig. Så starkt, som om vi i publiken väljer att titta bort.
LillaBlåaMus
2015-08-15
Instämmer i paninaros analys. Stark trea.
Valarn
2014-06-11
Ännu en mycket bra Haneke-film. Denna något svagare än exv Kod Okänd. 4/6
TobiasRydén
2014-03-26
Ett par starka scener, men i övrigt oengagerande.
Hypostas
2013-07-14
En mycket bra postapokalyptisk film, som dock inte är lika stark och drabbande som den liknande filmen Vägen. Jag förstår Hanekes tanke med att inte ha någon filmmusik, och med fel val av musik kan man förstöra mycket, men jag anser att film ska vara en audiovisuell upplevelse och det är endast i dialogdrivna (teaterliknande) filmer som det inte behövs musik. Således tappar man en dimension i berättandet när man väljer bort musiken.
Malfunction
2013-06-01
Hanekes bästa.
paninaro
2013-04-18
Jag gillar att Haneke helt valt bort att förklara katastrofens egenskaper eller orsaker. Det filmen intresserar sig för är istället vad som händer, främst människor emellan, när de samhälleliga strukturer och personliga relationer man annars tar för givet bryts ner. Vilket är ett intressant tema som jag brukar uppskatta. Haneke väljer här en lite annorlunda väg då berättandet är extremt minimalistiskt och utan traditionell struktur, vilket känns som ett medvetet val i syfte att låta filmen vara öppen för tolkningar. Något jag själv är inne på är hur filmen börjar i ljusa toner med kärnfamiljen i bilen på väg till sommarstugan, en öppning som inte avslöjar något om en eventuell katastrof. Det vardagliga bryts dock snabbt och därefter bryts deras liv ner och de är utlämnade till sig själva för sin överlevnad - något som händer ständigt runt om i världen då människor drivs på flykt. Här händer det mitt i Frankrike, i nutid. Den anonyma apokalypsen i filmen kan därmed ses som en allegori för skörheten i civilisationen och den civiliserade människan, något som vi lyckligt lottade tar för givet. Att miljöerna i filmen fortfarande känns relativt opåverkade av katastrofen gör att det känns närmare en själv, detta i motsats till andra filmer där det ofta ges intrycket att det är synbara effekter som förstörd miljö, infrastruktur etc som skapar den postapokalyptiska människan. Det känns lite otäckare att tänka att det är tilliten mellan människor och den civiliserade ytan som kanske ryker först. Jag gillar även traditionellt postapokalyptiska miljöer, men det känns befriande att se en film som vågar visa katastrofen visuellt nedskalad. Ett intressant tankeexperiment som jag ger en stark trea, jag gillar Hanekes kompromisslöshet, hittills kanske mer på ett teoretiskt än emotionellt plan.
karlmats
2013-04-15
Vill man bli pissad på har man ju två realistiska val, Malmskillnadsgatan eller Haneke. Det här är väl kanske det lindrigaste och enklaste valet men det förtar ju inte den blöta känslan efteråt. Sen är det väl ofta så att upplevelsen inte motsvarar förväntningarna. Visst finns det en poäng här inne, men jag är nog av den arten att jag vill ha ett visst mått av underhållning i mina filmer, att så fullständigt skita i publiken som Haneke gör är charmigt på ett sätt, samtidigt gör det ju lättare att skita i honom tillbaka. Återigen en postapokalyptisk Roy Andersson där man dessutom knivmördar en stackars häst för konstens skull.
mb_morgana
2013-03-30
Brukar gilla Haneke men tyvärr var inte den här så bra. Se hellre Den sjunde kontinenten.
Visa äldre kommentarer »