BETYG
3.6
av 5
3.6
av 5
Vargtimmen
På en enslig ö hemsöks en konstnär i kris av sitt förflutna i sina mardrömmar. Han berättar om dessa för sin frun som tycks börja uppleva dem tillsammans med honom.
| Originaltitel | Vargtimmen |
| Alternativ titel | Hour of the Wolf |
| Regissör | Ingmar Bergman |
| Manus | Ingmar Bergman |
| Genre | Drama, Skräck, 60-tal |
| Skådespelare | Max von Sydow, Liv Ullmann, Gertrud Fridh, Georg Rydeberg, Erland Josephson, Naima Wifstrand, Ulf Johansson, Gudrun Brost, Bertil Anderberg, Ingrid Thulin, Agda Helin, Folke Sundquist, Mona Seilitz, Mikael Rundquist, Lenn Hjortzberg |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 1521 |
| Filmnummer | 8769 |
Recensioner
Ingmar Bergmans första skiss till vad som blev Vargtimmen påbörjades den 12 december 1962, strax efter Nattvardsgästerna, men hade premiär 1968. Förhoppningarna var höga efter den bildmässigt ... Läs mer »
Kommentarer
Något ojämn, har svårt att höra vad de säger i flertalet scener. Som bäst när den är som mest surrialistisk. Höjer sig mot slutet.
Vargtimmen är tät, stämningsfull och febrigt surrealistisk. En påtaglig nerv infinner sig genom hela filmen, vilken förstärks av Nykvists expressionistiska foto, och det känns som att så mycket står på spel i stugan inom parets relation och inom Johans huvud där demonerna håller på att ta över. Tar Alma över demonerna i någon form av medberoende, eller är det snarare Johan som tagit över Almas demoner? Det finns en tvetydighet här som liknar den i Persona. Det finns enskilda scener, t ex den med pojken vid stranden och i slottet, som är oerhört starka. Som helhet drabbar mig Vargtimmen inte lika hårt som Persona, men den är ännu ett oerhört starkt Bergmanskt slag i både känsla och intellekt.
Mycket bra, en av Bergmans otäckare filmer och även en av de snyggaste. Skådespeleriet, det är som ofta på topp.
Ja den är sevärd. Men inte en av Bergmans bästa. Men en trea är den värd. Se den om ni får möjlighet.
Först tänker jag att jag bara låter mig luras för att jag redan är så totalt golvad av Persona och trilogin om Guds tystnad. För på ett sätt är filmen nästan lite billigt effektsökande, även om den är skickligt gjord. Men jag tror det som egentligen drabbar är hur Bergman på ett väldigt sant sätt skildrar hur kärleken i ett förhållande ständigt står på spel.
Bergman visar hur effektiv stämningsfull skräck kan vara. Mycket symbolism och abstrakt foto som glädjer dem som uppskattar sådant.
Efter att ha sett den en gång så stannar betyget på en trea, många snygga scener men också en del som bara passerar utan att beröra. Troligtvis en väldigt personlig film för den gode Bergman, kräver troligtvis att en ser om den för att greppa den bättre.
Bara att hålla med, fotot är den stora behållningen tillsammans med några spektakulära scener. Viss suggestiv stämning men egentligen ganska banal film. Betyget blir en 3;a
Sven Nykvists foto är värt en femma, men annars innehöll filmen inget som man inte genast genomskådade. Man merkt die absicht und wird verstimmt. Erland Josephson, Gudrun Brost, Ulf Johanson, Naima Wifstrand och Georg Rydeberg var lysande. Middagsscenen, scenen med duvorna, när Erland Josephson gick på väggarna och i taket samt den sanka skogen med sina förvridna träd var suggestiva, annars ganska platt. Kort sagt, en besvikelse, jag väntade mig mer.
Jag fattar som vanligt ingenting.
