Vilse

En krängande historia med ständigt förändrade förutsättningar. Klassiskt vackra Lara Turner med ett karismatiskt, engagerat och uttrycksfullt skådespeleri rakt igenom. Entrén laddad och andas femme fatale. Laddat mellan ms. Turner och John Garfield rakt igenom. Går från sexuellt maktspel till paniskt samarbete. Lite överdrivna karaktärer och saknar minnesvärda scener men alltid intressant. En del fina svartvita vyer. Cecil Kellaways karaktär är inte trovärdig och slutklämmen avhandlas lite väl kvickt. Men, såpass mycket kvalitet så att betyget blir välförtjänt högt. Mycket bra bild på Amazon.

Njä. Jag gillar verkligen inte alls karaktärerna till en början och framförallt inte Frank. Det finns ingen som helst kemi som får mig att tro på kärleken och ge den mening och tyngd. Sen är det mycket irritationsmoment och karaktärerna är bra korkade och störiga. Men det är liksom aldrig riktigt tråkigt eller ointressant, känns inte helt givet var filmen ska ta vägen. När det dock står klart var så känns det lite utdraget. Det gör den helt okej men en ganska stor besvikelse.

Upptakten är rätt halvdan med för högt tempo, träigt skådespeleri och överdriven musik. Men sedan tar det sig! Ju längre filmen fortgår, desto mer investerad finner jag mig hur det ska gå för karaktärerna, även ifall jag vet mycket väl hur det går efter att ha bevittnat de andra två kända filmatiseringarna av denna roman. Så i slutändan är jag mycket positivt inställd, förmodligen mycket tack vare Lana Turners skådespeleri. Bra film!

Skådespeleriet är verkligen (förutom när det gäller en eller ett par av birollerna) fantastiskt uselt, och manuset håller inte riktigt högsta klass heller. Men stämningen och fotot är ofta riktigt fint, så det är ändå hyfsat trivsamt att titta på, och en tvåa kan den väl få. Oerhört överskattad film, på det hela taget.

Gillar dessa gamla svartvita rullar. Tycker denna tappar lite fart mot slutet, men den var helt okej.

Inte lika bra som Kvinna utan samvete men mycket sevärd ändå! Lana Turners lyser starkt som en nattlampa och utan henne skulle väl filmen rasat ihop, även om Garfield gör ett habilt jobb med sin rollfigur. Remaken med Jack Nicholson och Jessica Lange är snäppet sämre. Bästa filmversionen av James M. Cains bok, som var ett tag sedan jag läste, är den italienska av Luchino Visconti. Stämmningsmässigt ligger den närmare boken känns det som. Summa summarum: Lana Turner är svår att se sig mätt på, och det är lätt att tycka om den här Holywoodrullen trots allt.

Visst den har sina fel, men den är underhållande som fan tycker jag och väldigt snygg (för det mesta).

Den haltar i början, men blir intressant och spännande efter mordet på Nick. Advokaten är en fantastisk karaktär, och Hume Cronyn är perfekt i rollen.

Mer underhållande men långt mindre övertygande än Viscontis version. Kärleksparet är lite för glamorösa och innerst inne schyssta och slutet är på tok för smörigt. Rätt schysst film ändå.

Otroligt långdragen historia som tappar sin charm för varje ny twist. Helt ok Film-Noir, men långt ifrån en värdig kandidat till "1001 filmer du måste se innan du dör"-listan.