Vox Lux

Verkligen en udda berättad film. Vet inte om handlingen lever upp till formen dock. Ganska platt, man fick ingen empati med huvudpersonen.

En typisk musik rulle. Den ända skillnaden är att det här är fokus på modern musik historia och inte gammal.

Första halvan är riktigt bra, trots att vissa scener känns onödigt långa. Portmans val av dialekt är riktigt distraherande och vad i hela friden höll Jude Law på med? Vet man inte hur hans röst egentligen låter kanske det inte stör så mycket. Överraskande lektion i svensk skolundervisning i musik, samt ett montage av ett Stockholmsbesök som såg epilepsiframkallande ut. Snygg förpackning, rörigt innehåll, lite som Celeste själv.

Svajig film. Första delen är snudd på en fyra, delen med Natalie Portman en tvåa. Fick tvinga mig igenom den enormt utdragna sista scenen.

Lyfter aldrig riktigt, även om Portman gör en riktigt bra insats. Den unga Celeste skapar ingen känsla och delarna flyter inte riktigt ihop. Känns mer som löst sammansatta kortfilmer.

Mycket märklig film som jag inte riktigt förstår mig på vad den vill ha sagt. Jag tycker det känns mycket som att den vill säga mer än vad den alls lyckas med. Det är ändå mycket som är snyggt och jag gillar verkligen berättarrösten. Nyfikenheten ligger i mig men filmen tar aldrig vägen någonstans och som andra så saknar jag en starkare röd tråd som knyter ihop det.

Njä. Har definitivt bra delar, men svag rent dramaturgiskt. Mest stör jag mig på att jag inte ser ett samband mellan de första två delarna och finalen.

Inte jätteförtjust i berättarfoe, unga Celeste har ingen vidare sångröst, men jag gillart ändå. Filmen handlar inte om så mycket och leder inte direkt någonstans, men miljöerna, stämningen, karaktärerna känns mycket trovärdiga. Hade dessutom väldigt kul åt parodisludgebandet i L.A., ett gäng halsskägg som har gjort minsta möjliga ansträngning i studion för att få stå på scen. Och lol åt Imperial Triumphant-tischan, den passade verkligen in i filmens kontext. :D

Klart underhållande och sevärd men samtidigt rätt ihålig. Det hela känns lite pretentiöst för en story som inte rymmer så mycket djup.

Blandningen av högt och lågt får en onekligen att skärpa sina sinnen. Och det är ofta det låga som blir högt, sångscenen i kyrkan och de existensiella flosklerna. Mycket är ju väldigt osmakligt i sin cyniska och estetiserade bild av samtiden, och vad den företar sig att skildra. Men det är kul att se Natalie Portman som en femme som spelar en butch.