BETYG
3.3
av 5
3.3
av 5
Why Don't You Play in Hell?
Fuck Bombers är ett gäng amatörfilmare på väg att splittras efter tio år av passionerat usla action-pastischer. De dras in i ett yakuza-krig när bossen Muto letar en filmroll åt sin upproriska tonårsdotter Mitsuko, som barn känd från en kultförklarad tandkrämsreklam.
| Originaltitel | Jigoku de naze warui |
| Regissör | Sion Sono |
| Manus | Sion Sono |
| Genre | Drama, Komedi, Action, 2010-tal |
| Skådespelare | Gen Hoshino, Akihiro Kitamura, Hiroki Hasegawa, Jun Kunimura, Fumi Nikaidô, Tak Sakaguchi, Tomochika, Shin'ichi Tsutsumi, Itsuji Itao, Hiroyuki Onoue, Tetsu Watanabe, Tasuku Nagaoka, Megumi Kagurazaka, Motoki Fukami, Tarô Suwa |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 110 |
| Filmnummer | 109424 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Ville se den här eftersom jag såg Cold Fish för länge sedan och har ett bra minne från filmen. Måste tyvärr säga att första timmen är så där japanskt larvig som bara japanska filmer kan vara. Och inte på ett bra sätt. Lyckligtvis är de sista 50 minuterna sådär japanskt larvigt bra ett bra sätt som bara japanska filmer kan vara. Så helt klart värd att se, men inte i samma nivå som Cold Fish.
Börjar väldigt trevande och faktiskt lite småtråkig även fast den titt som tätt bjuder på en del garv, men när det börjar närma sig slutet så kommer den igång ordentligt med klassisk Sono-galenskap man bara inte kan sluta älska. Bukkake-tröjan är bland det roligaste jag sett på länge. (8+/15)
Jag tror att jag har sabbat Sono's filmer för mig själv en smula genom att börja med Love Exposure som mitt första smakprov. För har nu sett Suicide Club, EXTE, Cold Fish, Love Exposure och Why Don't You Play in Hell? och Love Exposure är helt klart en film av helt annan klass än de andra. Fast vissa delar av WDYPIH kommer nära samma briljans. Slutet är underbart sinnesjukt.
Japansk galenskap, väldigt skruvat, väldigt överdrivet, en stilistisk fars i splatterformat. Ett långt finger i ansiktet på kommersiell mainstreamfilm. Känns lite b men väldigt underhållande.
100% ren filmkärlek
dafuq
Japansk idioti. I två timmar. Om det är bra eller dåligt är upp till dig.
Fantastiskt underhållande såklart. En film som är ett konstant crescendo av saker som är helt bananas. Problemet är då att de få ögonblicken som ges för kontemplation och mellanrum behöver vara mer kärnfulla än utsmetade tillbakablickar, och på så vis förlorar filmen ett djup som inte på något vis hade känts onaturligt. Men som sagt, kul! Svag fyra.
Alldeles galet, underhållande, vackert, gripande och rörande. Kommer definitivt att se den igen.
JA! Han är tillbaks! Sono har vaknat ur den dvala som han befunnit sig i de senaste filmerna. Återigen lyser hans passion för film igenom så starkt att inte ens den banala och stundtals effektsökande handlingen kan plocka ner den här filmen. Den har en slags B-films känsla (i bästa andra) över sig...en film som Tarantino önskar att han kunde göra om han släppte loss. Sono är som en profet och när han går in för en film på det här viset är det bara att kapitulera. Den är likt Love Exosure och många andra av hans bästa filmer långt ifrån en film för alla, men för oss som förstår honom så blir det inte bättre. Eller jo Love Exposure är fortfarande hans Magnum Opus, men det är är nog ändå hans näst bästa och det säger inte lite. När en karaktär förklarar att det viktiga för en regissör inte är att göra en mängd dussinfilmer utan ett mästerverk är det få regissörer jag kan komma på där detta klingar bättre än hos Sono. Karaktärerna är förresten ett megaplus! Kunimura (Audition, Ichi, Kill Bill, Outrage m.fl) spelar den ena yakuza-bossen och fantastiska Shinichi Tsutsumi (Monday) spelar hans motståndare. Men bäst är nya stjärnskottet Fumi Nikaido. Hon känns som den hetaste nya skådisen i Japan just nu!
