BETYG
2.9
av 5
2.9
av 5
X&Y
Anna Odell och Mikael Persbrandt ger sig in i ett gränslöst experiment där de ska utforska varandras identitet, manlighet och kvinnlighet.
Originaltitel | X&Y |
Alternativ titel | X & Y |
Regissör | Anna Odell |
Manus | Anna Odell |
Genre | Drama, 2010-tal |
Skådespelare | Mikael Persbrandt, Anna Odell, Vera Vitali, Trine Dyrholm, Shanti Roney, Sofie Gråbøl, Jens Albinus, Thure Lindhardt, Per Ragnar, Ville Virtanen, Peter Engman, Peter Kanerva, Josephine Bauer, Emmeli Stjärnfeldt, Anders Axelsson |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 212 |
Filmnummer | 130934 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Det är svårt med en film där man inte vet vilken nivå den befinner sig på. Frågan är om ens skådespelarna, eller Odell, vet det, men vissa saker om vad som faktiskt är på riktigt kan man tyvärr lista ut genom klippningen/kameravinklarna. Det roligaste/mest tragiska med filmen är nog att Odell lyckats få konststöd för att göra en (ytligt sett) film om att ligga med Mikael Persbrandt, som i praktiken är en film om bilden av Odell själv. Resultatet kan beskrivas som "metagonzo" och det säger inte speciellt mycket om vare sig identitet, manlighet eller kvinnlighet utan mer om självupptagenhet.
Här var det mindfuck-festival på hög nivå!
Den här filmen har en del idéer som gjorts tidigare i mästerverket Synecdoche new York. Denna film är dock väldigt underhållande ändå.
2020-12-07: Totalt annorlunda mot nånting man sett förut. Vridet, knepigt, sjukt, skadat. Och totalt fascinerande. Helt genialt i min bok.
Om man inte tror att Odell har självdistans så måste detta vara en outhärdlig film. Nu är jag ganska övertygad om att hon har det och då blir det en ofta rolig och smart metafilm som dock ekar lite tom både i slutet och ibland under resans gång. Bara för att saker är medvetet platta och dåliga blir det inte värt att se bara för att filmen i efterhand erkänner att det var meningen.
Meta på hög nivå, förvånansvärt rolig, smart och pretentiös i lika stora mått. En film att vrida och vända på länge.
Det är lite Charlie Kaufman möter Lars von Trier över det här, och sämre inspirationskällor kan man sannerligen ha. Jag är svag för metaupplägg överlag, och Anna Odell har lyckats skapa en film som känns både narcissistisk och självdistanserad, och det är lite imponerande i sig. Jag gillar också känslan av att titta på en film som jag inte riktigt vet vad det är för någonting, även om jag kanske gärna skulle vilja att en tydligare tanke skulle ha klargjorts framåt slutet. Så att det faktiskt känns som att det fanns någon mening med det här. Nu är jag mest inne på att allt bara är ett långfinger till publiken, och det kan jag förvisso känna viss respekt för också. Kul hade jag hursomhelst, det är en väldigt rolig och skruvad film, och det räcker bra så. Stark trea
Konst enbart som terapi för konstnären är inte bra men filmen lyckas sätta fingret på något större och det är ett roligt filmgrepp när de olika "sidorna" möts. Mer teater än film.
Ännu en "konstinstallation" av Anna Odell.
För alla andra är det slöseri med tid.
Skönt tok!