Yrrol

Svensk komedi har numera blivit en bristvara då mycket av dåvarande tidens humor inte skulle vara tillåtet idag, vilket är synd enligt mig, för det är den typen av humor som är roligt, om man tar det på rätt sätt, och även om det finns en viss sanning i humorn så är det viktigt att inte ta det personligt. Peter Dalle har med gänget som består av bl.a Suzanne, Ulla, Johan, Claes och Stefan skapat en Monty Pynthon liknande film med roliga situationer som inte har direkt någon koppling till varandra men ändå sammanförts bra. Vi ser olika människors livssituationer som påminner en del av den verklighet vi lever i. Det är kanske ingen humor som funkar för alla, jag skrattade kanske inte åt allt, men jag gillade ändå strukturen och filmen bjöd på något vi nästan aldrig ser numera. bra musik som passar filmens olika situationer utan att ta över. Svensk komedi är inte som den en gång var, men Yrrol lyckas underhålla, även om den kanske inte är en ren skrattfest. Men jag gillade den och tycker den är värt att se på om man vill få lite Svensk humor när den var som allra bäst.

Inte allting i filmen är bra men det som är bra är allt som oftast väldigt roligt.

Den var rolig när den kom och den är rolig nu. Det lite sorgliga är att saker här inte alls känns självklara att skämta om idag 2018. En regression inom den svenska humorn kanske? Lorrygänget slår allt som oftast huvudet på spiken här även om det svajar till ibland.

Lite filmen som Monty Pythons Meningen med livet borde ha varit. En serie episoder som reflekterar kring människans oförmåga att lyssna och höra vad andra säger. För nutida generationer är referenserna till TV-serien smått obegripliga, men ärligt talat fungerar det utmärkt ändå. Den bästa svenska komedin förmodligen, även ifall den gärna hade fått ha lite mer spännande fotoarbete och vågat suga vidare på den lite tomma och melankoliska insikten på slutet istället för ett par sista gags och upptempomusik till eftertexterna.

Inte min humor alls förutom vissa scener, men filmen funkar ändå....

Klarar den tidens tand? Njae, inte fullt ut, men för min del finns det fortfarande mycket som är väldigt, väldigt roligt här. Det är ju inte så klockrent som det kändes en gång i tiden, men ja, nostalgifaktorn ska man inte underskatta. Peter Dalle känns något underskattad, faktiskt, i det svenska komikerklimatet. För 10-12 år sedan hade detta lätt blivit en femma, men den får nöja sig med en trea just nu, och även den känns aningen generös möjligtvis, men ja, jag har kul, trots att jag kan varenda replik. Kanske är det därför jag har kul?

Nostalgi, såg den många gånger under min uppväxt. Den är dock extremt ojämn; vissa scener är geniala, andra är skittråkiga. Mellanlandar på en trea.

Löst sammansatta sketcher; en del är bättre och en del är sämre. Som helhet är detta en väldigt rolig "film".

Såg den här i 20 minuter med två kompisar. Sedan drog jag.

11/6 2016 (3:a): Svårt att betygsätta då jag å ena sidan älskade den under tonåren medan den å andra sidan inte har åldrats med värdighet. Det märks att den är över 20 år gammal. 22/9 2006 (4:a): Hur kul som helst. Massor med odödliga citat/scener...