Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

Alla kommentarer avKurganen


Dödlig skörd2013-10-10
Jag hyser en väldigt stark kärlek till Storbritannien och den skräckvåg som vältrade fram under 1960- och 70-talen. Hammer Horror och Amicus gjorde några av de bästa filmer i genren som någonsin producerats, i min mening. Inte så sällan innehöll filmerna ett ockult tema, som oftast förvaltades väl. Jag tänker exempelvis på Devil rides out. Emellertid är det The Wicker Man som är kungen av de brittiska skräckfilmerna från 1970-talet. Filmen är ett mästerstycke. Från de första, inledande sekunderna till de sista skälvande, håller filmen mig i ett krampaktigt grepp. Det ockulta temat och öns märkliga innevånare skapar en atmosfär och en film som fascinerar mig oerhört. Christopher Lee är magnifik och verkar av allt att döma ha njutit av sin roll som lord of the isle. Det är härligt att se hans glädje i agerandet. Filmens underliggande tema, som kommer bort i diskussionen, kretsar kring frågan om vem som egentligen är ond och vem som är god. Är det som är bra för gruppen nödvändigtvis ondskefullt? Filmens teman är lika gamla som livet självt och ger Wicker Man ett djup som är större än det som faktiskt syns. Soundtracket kan mycket väl vara ett av de bästa som gjorts och älskar man som jag brittisk folk, tycker jag att man bör jaga upp ett ex av filmmusiken. Ståtligt värre! Eftersom Wicker Man uppfyller mig fullständigt kan jag se den hur ofta som helst. För mig är det ett kriterium för betyget 5 och det är precis vad Wicker Man får. Det är en oöverträffad, genial, egensinnig, spännande, fantasifull, surrealistisk, musikalisk och högst njutbar skildring och en film som för alltid kommer göra mig lycklig över att vara människa.
 
Evil Dead2013-09-16
Jag kan inte annat än lyfta på hatten för denna remake. Jag är generellt skeptisk till nyinspelningar, i synnerhet av filmer som redan är otroligt bra. Emellertid lyckas Evil Dead av 2013 års modell med konststycket att skapa, inte en likvärdig, men fantastiskt värdig remake. Kanske ser man för mycket, till skillnad från originalet och kanske är boken inte lika skrämmande och kanske används ordet f**k något för ofta. Fast sätter man allt det åt sidan och ser filmen för vad den är, kan jag inte bli annat än imponerad och glad. Skräck är (tjata, tjata, tjata) otroligt svårt att göra. Det är därför en bedrift att skapa en film som är såpass bra som Evil Dead 2013 utan att fullkomligt explodera av tramsigheter och krossas under sin egen tyngd. Skådespelarna gör ett bra intryck och gore-inslagen håller sig i linje med originalet, om än med större eftertryck, så att säga. (Detta får ses som beröm från en som knappast har mycket till övers för gore). Summan blir en stabil 3:a som gör mig glad. Filmen är bitvis läskig, bitvis väl blodig men aldrig tråkig. Den håller kursen, olikt många andra filmer som seglar rakt in i tramsighetens rike. Well done!
 
Änglarnas andel2013-09-16
Brittisk, liksom dansk, film brukar landa väl hos mig. Blandningen av allvar, humor, drama och realism är ofta väldigt väl balanserad med ett skådespeleri som känns inte bara återhållet utan också, och framförallt, realistiskt. Änglarnas andel är en ljuvlig film med alla dessa delar i sig. Den är tragisk och tuff men också ljus och öm. Man bryr sig om karaktärerna. Det här är feelgood-film, helt klart, men utan alltför överdrivna eller förutsägbara delar. Riktigt bra film!
 
Oblivion2013-08-05
Efter Jack Reacher hade jag mycket höga förväntningar på Tom Cruise kommande alster. Kanske för höga. Oblivion är mycket snyggt gjord med fantasifulla apparater och spännande upptakt. Det som börjar som en spännande action med sci-fi som krydda blir snart en typ av historia jag har svårt för. Sci-fi-filosofi och seghet. Det leder ingen vart och blir konstigt på ett sätt som sci-fi tycks vara. I vart fall i mina ögon. Det som började som en väldigt bra rulle i stil med Alien (vad gäller blandningen action, thriller/skräck och sci-fi) resulterar i en "normal" sci-fi-rulle jag inte uppskattar nämnvärt. Sammantaget blir det godkänt.
 
En sång för Marion2013-07-10
Filmer om körer och bla bla bla har man sett förut. Man har också sett upplägget i den här filmen förut. Dock ska det sägas att det i sig inte är något skäl till att avhålla sig från att se A song for Marion. Det är en gripande film som bitvis berörde mig väldigt. Skådespeleriet och miljöerna är klanderfria, liksom dialogen. Det som borde ha belönats med en 4:a får en solid 3:a då jag faktiskt kunde sia om filmens handling och slut redan från början. Sevärd och gripande.
 
Sightseers2013-07-10
Sightseers var en fullkomlig överraskning. Jag trodde den skulle porträttera motsvarigheten till svenska campare men var något helt annat. Filmen är inte en brittisk variant av "Vi hade i alla fall tur med vädret" utan en skruvad, sorglig och svart film med komiska om än stundtals makabra inslag. Riktigt stiligt gjort och intressant från början till slut. Emellertid når den inte högre än till en solklar 3:a, vilket inte är att förakta.
 
Hard Boiled Sweets2013-07-10
Jag gillar egentligen inte gangsterfilm, såvida det inte är brittisk sådan. Samma förhållande gäller huligan-film. Det finns många bra brittiska actionrullar om kriminella, den här är mer än okej och har ett eget upplägg och en snygg twist. Dialogen är trovärdig, pulsen stillsam om än engagerande på ett typiskt brittiskt, lågmält vis. Rekommenderas.
 
Jackass 32013-04-29
Jag älskade Jackass när det kom och följde med skräckblandad förtjusning deras upptåg. Jag såg inte Jackass 3 med samma förtjusning. Vissa klipp är sjukt roliga, andra bara vulgärt vidriga. Det finns en oaktsamhet om den egna personen i den här filmen jag inte riktigt känner igen från tidigare. Det påminner alltmer om Dirty Sanchez, om än inte riktigt lika vedervärdigt. Att dra ut en tand, exempelvis, fyller mig mer med avsky än annat och jag känner mig besviken. Kanske har jag blivit gammal eller så är det bara så att den här typen av självförnedring som det ofta är tal om inte faller mig i smaken. Jag tycker mer synd om människorna i filmen än jag tycker de är roliga. För mig blir det människor i en bur, som i Thunderdome, som gör sig och varandra så illa som möjligt för att vi, publiken, ska skratta och förfasas. Skillnaden mellan den här filmen och andra äckelfilmer (som Human centipede et al) är egentligen ganska hårfin. Den stora skillnaden ligger i att det här är på riktigt. Det är dock flera klipp som får mig att skratta men i huvudsak får de mig att titta med avsmak. Kanske är tiden förbi när jag gillade det här eller så har det bara gått för långt.
 
Hobbit: En oväntad resa2013-04-15
Då har också jag sett 2000-talets mest uppskrivna, efterlängtade och hypade film. Jag avundas inte Peter Jackson som tack vare eller på grund av sin gudabenådade insats i Sagan om Ringen-trilogin nu skulle följa upp med Hobbit. Ingen lätt uppgift. Nu när jag sett filmen, efter mindre goda omdömen och åsikter, är jag benägen att påstå att Jackson knappast kunde gjort ett bättre jobb än såhär. Det ska poängteras att jag aldrig läst boken, vilket gör att jag inte kan kommentera vad som lagts till eller dragits ifrån, vilket säkert spelar roll när jag bedömer vad jag sett. Hobbit är ingen Sagan om Ringen. Det är sant. Däremot är Hobbit en väldigt bra och väldigt välgjord äventyrsfilm, som vissa skönhetsfläckar till trots förmår underhålla, gripa tag och bjuda på storslagen dramatik. Buskis, säger en del men jag håller inte med. Humorn finns där, precis som i Indiana Jones, och ger hela filmen en trivsam, stundtals lättsam ton som gör att upplevelsen inte kollapsar under sin egen tyngd. Humorn är inte nödvändig men bidrar till att göra filmen underhållande, precis som i Sagan om Ringen. Det jag reagerar på är de ständiga slagsmålen som kommer stöt i stöt en bit in i filmen. Det blir lite mycket, ibland. Jag önskar att Jackson valt att göra en film av Bilbo, istället för multipla, då boken faktiskt är en ganska tunn sak. Hur mycket kan man mjölka en ko, egentligen, innan juvret sinar? Ja, det återstår att se. Hobbit är, sammanfattningsvis, en solid äventyrsfilm. Given de rådande omständigheterna och de osunt höga förväntningarna kan filmen inte få annat än en 4:a och Jackson en stor klapp på axeln. Well done!
 
Berättelsen om Pi2013-04-12
Jag kan aldrig, ens efter grov tortyr, hävda att jag gick frivilligt och såg den här filmen, snarare motvilligt. Min sambo, som inte är någon stor filmälskare, hade dock sett den på bio och menade att jag "bara måste se den". Okej, jag ger den en chans men vet vad jag kommer få: pojken upptäcker farliga tigern i båten och framemot slutet sitter de tillsammans som bästa vänner och bla bla bla bla bla innan solen sjunker över en stilla ocean och i världen finns ingen svält och heller ingen rättvisa. Oach så är det också 3D. Då vet man ju. Ett dåligt manus är dolt bakom en massa häpnadsväckande effekter. Usch, nej. Punkt. Blev jag överraskad? Motbevisad? Ja, det kan man gott säga. Redan inledningen kändes trivsam och en intressant intrig och bakgrundshistoria rullades upp för mina ögon. Filmen är inte alls vad man kan tro. Det är inte sockersött, ej heller förutsägbart. Istället är filmen en drömsk, surrealistisk, filosofisk, stillsam, spännande, rörande, upplyftande berättelse om Livet, magin i detsamma och drömmar. Det är, utan att avslöja mer än så, ett unikt dokument som förmår greppa tag i tittaren. Jag har fortfarande inte släppt filmen, trots att det nu är ett tag sedan jag såg den. En film du inte glömmer, utan bär med dig är något alldeles speciellt och Berättelsen om Pi är en upplevelse i särklass. Effekterna är ljuvliga men historien som berättas än mer häpnadsväckande och förtrollande. Det är magi på stora duken. Ljuvligt!
 
Sinister2013-03-31
Ja, alltså... Det är i grunden inget fel med Sinister. Ingredienserna är goda var för sig och har avsmakats mången en gång. Familj flyttar in i hus, märkliga saker händer och Underjordens demoner spelar alla ett spratt. Jojo, det har man sett. Fast det är inte kritik. Det är bara fakta. Skräck ÄR svårt, så är det. jo, jag gillar intrigen med familjen och huset. Det är bara det att man i Sinister inte lyckats göra det tillräckligt otäckt. Det blir inte tillräckligt otäckt. Återigen, det som kunde blivit skrämmande slutar med ett intet, i princip. Tråkigt nog, får jag säga. Som åskådare ser man väldigt lite av det otäcka och det är bra men ändå så fallerar det. Jag vet inte exakt vad som är fel men fel är det.
 
Les Misérables2013-03-31
Jag ser ingen annan utväg än att krypa till korset och radera min initiala bedömning. Les miserables fick betyget 3 av mig, på grundval av ett visst mått av högtravande segdraget innehåll men då dagarna går och mina tankar ständigt drar sig tillbaka till filmupplevelsen ser jag ingen annan möjlighet än att faktiskt höja betyget ett snäpp. Musiken, miljöerna och skådespelarinsatserna är fantastiska. Det finns ett djup, en karaktärsskildring och kärlek till historien som känns så levande att det faktiskt är svårt att värja sig. Jag ser Les miserables av år 2012 som god tvåa i filmgenren, med Sweeney Todd som oslagbar 1:a. Jag hade fel. Les miserables är underbar.
 
Hämnden2013-02-12
Oj, vilken film. Jag blev obehagligt överraskad av innehållet, då jag inte visste något om den, blott att Persbrandt var en av skådespelarna. Grundtemat är makt, maktspråk, maktutövning och konsekvenserna av detta. Det hela skildras på ett mycket starkt och trovärdigt sätt som verkligen fångar mig som åskådare. Persbrandt är också mycket bra och spelar inte någon Gunvald eller Hamilton-typ. Han är mer lågmäld och det passar honom, även om man förväntar sig annat. Det finns många scener som berör men det är scen på en bilverkstad som tog mig på ett sätt jag sällan upplever. Otroligt intensiv, obehaglig och tät. Jag vill aldrig se den här filmen igen men uppmanar alla att se den. Mycket, mycket bra. MYCKET bra.
 
Jack Reacher2013-01-09
Det var egentligen inte meningen att jag skulle se Jack Reacher. Jag var inte intresserad av Tom Cruises nya film. Punkt. Av olika anledningar föll det sig dock så att det blev just Jack Reacher jag såg och tack gode Gud för det. Redan från första stund lovade inledningen väldigt mycket och höll mig i ett stiligt, uppmärksamt grepp som inte släppte ens när filmen var slut och förbi. Jack Reacher är en i många stycken gammaldags men inte föråldrad historia. Det är action men också spännande thriller med starka inslag av rättsväsende och konspirationer. Tempot är högt men inte så högt att det maskerar brister i handlingen. Tom Cruise är Tom Cruise och han är vad han är men det funkar i filmen. Hans karaktär blir trovärdig, liksom slagsmålen och actionscenerna i all sin givna överdrivenhet, vilket är actionfilmers signum givetvis. Karaktärerna kan ses som ganska grunda men underhållande. Normalt sett hade jag kanske önskat ett större djup men i. Det här fallet spelar det faktiskt inte någon större roll, det är gott nog, det som är i sammanhanget. Jack Reacher innehåller också några fantastiska scener av oväntad art som jag tyvärr inte kan diskutera, hur mycket jag än vill. Se filmen och ni fattar. Sammantaget är Jack Reacher är ljuvlig film. Den lyckas med att kombinera action med riktig spänning i 130 minuter och inte en gång känner jag att det går på tomgång eller känns fånigt. En sak som också måste sägas med filmen är att min favorit Werner Herzog spelar en av karaktärerna och det är en av de obehagligaste snubbar jag sett på film. Scenen där han är med för första gången fick mig att vilja titta bort. Mycket bra!
 
Dråpet2013-01-08
Dansk film is the shit och det gäller även sämre dansk film. Det finns en ton och en realism som inte känns spelad, till skillnad från många gånger svensk dito. Dråpet är precis som annan dansk film högst gripande och skildrar en handling påverkan på flera olika parter genom ringar på vattnet. Välspelat och gripande film som definitivt bör ses om man får chansen. Till skillnad från andra danska filmer jag sett är dock den balanserande humorn frånvarande. Emellertid är det en ingrediens som i just Dråpet bäst lämnas därhän, vilket filmskaparna också gjort.
 
A Royal Affair2013-01-07
Saken är väl som följer, A royal affair ÄR en mycket bra film. Det är välspelat och välgjort. På många plan borde den förlänas en 4:a men den når inte riktigt upp dit. Kanske saknar jag lite djupare personlighetsbeskrivningar? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Dock ska detta inte ta udden av det som faktiskt är huvudpoängen: A royal affair är en väldigt bra film och helt klart sevärd, i synnerhet om man tycker om historiska dramer.
 
Legend of the Werewolf2012-12-19
Varulven. I skräcksammanhang har varulven en något undanskymd plats, trots att det är ett relativt tacksamt väsen att filmatisera. I The legend of the werewolf får vi ta del av en något annorlunda historia med ett intressant grepp. Att påstå filmen är en intensiv upplevelse vore dock felaktigt. Snarare är det en trivsam lunk i filmen som tilltalar mig. Förvandlingsscenerna är i mina ögon mycket bra och varulven är en välgjord varelse i filmen, Den största behållningen är dock Cushing som med sitt stilla skådespeleri tar hem priset, såsom han gör varje gång.
 
Night of the Ghoul2012-11-29
Att tala om tidlös film blir missvisande, snarare kan man tala om film som inte ens då det begav sig var särskilt modern. I vart fall tre de sig inte så. 1973 kom Exorcisten och två år senare kom Night of the ghoul. I princip kunde denna film ha gjorts närsomhelst mellan 1955 och 1960, ca., eller i Hammers/Amicus/Tyburns fall 1975. Istället för att vara tidlös tycks tiden ha stannat 1955. Det kan låta som kritik men bör bara tas som sådan om man inte uppskattar det som dessa filmer står för, dvs en sektliknande fascination för det ockulta och övernaturliga som övergår i en besatthet man inte finner annorstädes. Översteprästen Peter Cushing står som garant för innehållet, ett i många stycken snarlikt upplägg som ändock ger mig rysningar av välbehag. Night of the ghoul är en film som hamnar i mittfältarn vad gäller dessa Hammer-filmer, ett begrepp jag väljer att använda då de är allmänt bekanta och ändå står för en viss typ av film. Det är en intressant, smålunkande film som bygger på stämningar, miljöer, antydningar och Peter Cushing. Grejen med någon/något på vinden alternativt källaren är ett tacksamt drag som används inte till sin spets som i Oblong box, t.ex., men ändå är tillräckligt väl exploaterat i denna film för att vara effektfullt. Att se John Hurt i detta sammanhang är ljuvligt men jag kan inte slita mig ifrån tanken att han fyra år senare figurerar i en av tidernas bästa filmer någonsin, Alien. I korthet kan jag säga att jag inte skulle rekommendera Night of the ghoul till en nykomling till genren (då lämpar sig ex Horrors of Dracula eller Devil rides out bättre) men för den initierade är detta en njutbar upplevelse. En bagatell som tillfredsställer, helt enkelt.
 
Modig2012-11-29
Jag känner mig schizofren när jag ska betygsätta "Brave". Å ena sidan är det "bara" en 3:a och å andra sidan älskar jag hela filmupplevelsen. Låt mig berätta hur jag menar. Såsom anglofil (och i synnerhet Skottlandsälskare) faller mig filmen i smaken på ett genuint och äkta vis. Miljöerna, om än animerade, får mig att längta efter norra Storbritanniens gröna, bergiga och bitvis karga landskap. Jag fylls alltså av ett enormt välmående. Ska jag betygsätta efter det blir betyget en 4:a men nu är det inte så enkelt. Filmen som sådan, som ju egentligen är det primära, är en härlig, underhållande och innehållsmässigt solid sådan men det blir inte mer än så, vilket faktiskt, i ärlighetens namn, är gott nog. Animationerna är ljuvliga, som vanligt i Pixars filmer, och överskrider ibland gränsen mellan verklighet och dikt. Jag kan utan omsvep rekommendera vänner av Pixar eller animerad film att se "Brave", det gör dig förmodligen bara gott, men förvänta dig ingen ny Shrek.
 
Abraham Lincoln: Vampire Hunter2012-11-18
Jag hade väntat mig mer, det ska definitivt sägas. Eller, hade jag det? Jag vet faktiskt inte. Vad kan man vänta sig? Idén är lite kul, Lincoln som vampyrjägare. ...och så drar det roliga igång. Fast det blir aldrig kul, inte spännande, inte intressant. Det blir inte ett jävla något. Trams, trams och skådespeleri som är lika blixtrande som en blöt maxi-puff.
 
The Front Line2012-11-18
När det gäller krigsfilm är det skönt att se krigets helvete från andra horisonter än det andra världskrigets, i synnerhet andra horisonter än den strikt europeiska. Filmer om Korea-kriget har i alla fall inte jag sett alltför många och det är en imponerande film rent visuellt. Koreanerna kan sin sak, det är helt klart. Så, rent visuellt finns mycket lite att klaga på. Däremot kan den asiatiska skådespelartekninken vara svår att svälja. The front line bjuder på bra, återhållet skådespeleri hos vissa och det intensiva, nästan överspelet hos andra. Känslorna manifesteras genom en överdriven mimik man sett i stumfilm. Överlag är The front line en högst välgjord, bitvis intressant skildring som dock faller på segare delar och bristen på (för mig) djupare karaktärsskillnader. Jag bryr mig ganska lite om karaktärerna, om alls. Jag skulle inte rekommendera någon att se den, det finns andra krigsfilmer som lämpar sig bättre för det. Å andra sidan är det inte bortkastad tid att se den. Välj själv.
 
Harry Potter och dödsrelikerna - Del II2012-11-18
Så då är filmserien om Potters äventyr över... Det är inte utan viss ledsnad jag konstaterar detta. Å andra sidan, vilket är det viktigaste, är känslan av storhet närvarande. Sällan lyckas ett så ambitiöst projekt i stil med detta att föra båten i hamn, den havererar allt som oftast nära målet eller redan ute till havs. Jag kan inte säga att det här var den bästa filmen i serien. Faktum är att alla filmer, ur min synvinkel, är den bästa i serien. Varje film behandlar en episod, ett stycke ur Potters liv som var och en trollbinder mig som åskådare. Snarare kan det förhålla sig så att de sista två filmerna är de svagare av dem allihop. Jag kan inte komma ifrån känslan att tätheten, spänningen och handlingen förefaller mer intensiv och sprungen ur hjärtat i de tidigare än i Dödsrelikerna 1 & 2. Emellertid är filmerna klara 4:or allihop. Som helhet är serien värd betyget 5 men varje del är en 4:a. Vid sidan av Sagan om Ringen-trilogin är Harry Potter den förnämsta skildringen av fantasy jag sett. Det finns enstaka andra exempel men det är sällsynt med något såhär gediget och njutbart. Värdigt, spännande, suggestivt, vackert, sorgligt, roligt och engagerat.
 
Dead Silence2012-11-17
Jo, just ja... Dockor, var det visst. Alltså... Nä, det här slog inte an något annat än ostämd sträng hos mig. Okej, det fanns ett par sekvenser som var bra mer än okej men i övrigt var det tramsigt, fånigt och inte särskilt engagerande. Jag borde vetat bättre. Dockor... Nej, för helvete. Min olust till trots är det en av de där dussinfilmerna som kan gå i bakgrunden, som skvalradio. Inte kul men inte heller alldeles bortkastat. Typ.
 
Insidious2012-11-17
Att göra skräck är, vilket jag ständigt och evigt håller för sant, det svåraste du som filmskapare kan åta dig. Du kan ha tusen idéer men att få en skräckfilm att hålla hela vägen är sjutusan så svårt, har det visat sig genom tiderna. Att vräka på med monster funkar inte för mig, det måste mer till. De bästa skräckfilmerna är de som pysslar med det subtila, det skönjbara och kunskapen om att Något befinner sig där ute. Eller i källaren. Eller på vinden. The Ring, Blair witch, Exorcisten, Paranormal activity och Evil dead är några exempel på den typ av skräck jag menar. (För att inte tala om Ninth gate!) När Insidious sattes i DVD-spelaren var jag upprymd och tveksam. Livet är kort, ska jag slösa bort 90 minuter av det på skräp? Tack och lov blev jag som allra gladast när jag insåg att det här, det leder till något bra. Inledningens typsnitt gör en gammal Hammer-fan lycklig och det som sedan kommer är exakt vad jag efterfrågar. Alla de ingredienser som jag önskar finns med. Insidious är en högst otäck, spännande och intressant film. Därtill kommer att karaktärerna inte tar en massa vansinniga beslut, som att springa nakna i skogen och ropa svordomar eller förvandlas till krigsmaskiner kapabla att slakta alla mörksens krafter med hjälp av en överdimensionerad yxa. Det tycks som flera anser att filmen ballar ur något på slutet. Jag håller inte med. För en gångs skull lyckas det filmskaparna att hålla samman sina brokiga får och leda dem in i fållan, med den äran dessutom.Slutsats: ett gott hantverk som får till och med en ärrad skräckfantast som undertecknad att känna oro. Gott!
 
Harry Potter och dödsrelikerna - Del I2012-11-17
Jag håller med föregående talare, del 1 av Dödsrelikerna är en förberedelse för den sista delen, men vilken förberedelse sen! Jag känner för Potter på samma sätt som med Sagan om Ringen-trilogin, dvs serien är som en enda lång film och den här delen av filmen är lika bra som de föregående delarna. Harry Potter är inte bara en fantastisk historia som lyckas ta fantasy-genren ett steg längre, som inte bara kopierar Tolkien och vräker på med drakar och orcher. Istället är filmerna ett sunt hopkok av gammalt välkänt (alfer t.ex) och nya företeelser (horrokrux t.ex). Mycket bra, i vanlig ordning.
 
John Carter2012-11-14
Bara för att klargöra en sak, vill jag börja med att säga följande: John Carter är en underbar liten film. Så, nu var det sagt. Faktum är att kritiken mot John Carter lämnar mig förbryllad. Jag kan inte se de kvarnstenar andra tycks se kring den stackars mannens hals. Under de två timmar filmen pågår finner jag mig själv både road och uppsluppet förnöjd. John Carter är en matiné av det gamla, genuina slaget. Fantasifull, actionfylld och bra, om än förut sedd, intrig, Inledningen fångade mig och resterande upplevelse lämnade mig nöjd och glad. Är inte det vad film handlar om, egentligen?
 
Skyfall2012-11-08
Då jag sedan gammalt varit ett synnerligt Bond-fan fylls jag av tvivel, och viss oro när en ny film dyker upp. Känslan har funnits där sedan Golden eye inte uppfyllde mina förhoppningar och Brosnans följande filmer endast gjorde mig förbittrad, besviken och trött. Emellertid har Craigslist föregående två filmer gjort mig extatisk. Tillbaka är KÄNSLAN. Hjärtat har kickstartats och äntligen är Bond tillbaka, fast motsägelsefullt så. Å ena sidan är filmerna högst moderna, trots att de har ena foten fast förankrad i Connerys 1960-tal, i det mörker som karakteriserade dem. Å andra sidan är det högst actionfyllda rullar som är märkligt avskalade och jordnära på ett sätt som jag upplever väldigt positivt och underbart. Allt detta blir väldigt påtagligt också i Skyfall, om än än mer så. Jag älskar Skyfall. Som actionfilm betraktad är den fulländad, som Bond-film en av de absolut mest intressanta och sevärda. (Medan Brosnans filmer kommer blekna bort i det allmänna minnet, förutspår jag Craigs insatser bli legendariska som Connerys-Moore-erans.) Inte nog med att Skyfall är sinnessjukt snyggt filmad, inledningen är t.ex. det snyggaste introt någonsin, med Adeles klassiska anspelningar och dramatiska tongångar, den bjuder non-stop action utan att man blir mätt, vilket är en konst svår nog. Varje slagsmål, explosion och jakt är spännande var för sig och bildar en bonad av händelser som tillsammans utgör en superb festmåltid, perfekt komponerad för att ge åskådaren den där känslan av lagom mättnad, sådär mätt att man faktiskt kan ta en liten tryffel till kaffet, full av förväntan och längtan efter nästa film. Ett extra plus är de glimtar av Bonds inre och hans historia. Mycket spännande! Skådespeleriet då? Alldeles utsökt! Kanske hjälper det att dialogen är så välskriven men alla inblandade gör ett fantastiskt jobb. Fiennes minister är riktigt bra, på det brittiska arroganta vis jag älskar. Bardem är alltid bättre än någon annan, Dench är högklassig och Craig själv gör Bond bättre för varje gång. Det bleka, rödtottiga muskelberget är trovärdig och lagom vältränad i sitt förfall för att man ska köpa allt han gör. Miljöerna? Å, jag ber! De är en fest för ögat! Scenerna från Skottland får mig att dra paralleller till Hammer Horrors bästa stunder och det är förmodligen det högsta betyg jag kan ge. När hjärna och hjärta, historia, samtid och nutid kan samsas så väl inom ramen för ynka 144 minuter (för min del kunde filmen gått vara dubbelt så lång) är man som tittare belägen vid Mästarens fötter, närvarande vid något exceptionellt stort. Om jag kort ska sammanfatta alla dessa ord, så skulle jag använda ordet "mästerligt". Ja, mästerligt är ordet. Sa Bull. Mästerligt.
 
Lockout2012-11-02
Vad är väl bättre än en fängelsefilm? Tja, kanske en fängelsefilm som utspelas i framtiden. Lockout är en film vars delar känns igen, i vart fall delvis, men som lyckas engagera och underhålla på ett mer än godkänt vis. Dialogen känns okej och en del repliker är faktiskt riktigt roande, vilket till stor del beror på att filmens huvudkaraktär Snow, trots alla macho-attribut, inte är den klassiske hjälten i den här typen av film. Det finns lite Snake Plisskin över honom, med Kurt Russels glimt i ögat. Lockout är en godkänd, fartfylld och underhållande actionrulle som helt klart är sevärd.
 
The Dictator2012-10-17
Sacha Baron Cohen är ett geni. Så är det bara. I sina bästa stunder slår han huvudet av alla samtida komiker. Han lyckas sätta detaljer i tal, rörelser och miner på ett alldeles oöverträffat vis. I Borat rörde han sig i gudarnas salar, i The dictator gör han också gästspel på mer modest nivå. Över lag är The dictator en hyfsad komedi. Den är småkul men också väl plump och förutsägbar och just då man tror att det inte blir bättre än så smockar han till med scener som får mig att gapskratta och fnissa långt efter att scenen avslutats. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på vissa scener. Min favoritscen i filmen måste vara när han åker helikopter. Kort sagt, The dictator är en kul, väl plump och stundtals genial film. Jag älskar den mannen.
 
Hamilton - I nationens intresse2012-10-17
Jag är både imponerad och märkligt likgiltig inför "I nationens intresse". Å ena sidan är det en realistisk actionfilm, å andra sidan väldigt svensk och jag har svårt att svälja svenska agenters framfart. Det senare känns inte på riktigt, oavsett hur det ligger till med den saken. Kanske handlar det mer om min syn på Sverige än den faktiska verkligheten. Oaktat detta så det i grunden en väldigt välgjord film som lyckas vara bitvis spännande, bitvis chockerande (i positiv bemärkelse), bitvis irriterande (den gravida polisen exempelvis) men också intressant. Jag tänker inte skriva ner den här filmen på något vis, då filmen lyckas underhålla och det är i sig storartat.
 

Nästa sida »