Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

Alla kommentarer avRustyFilm


Nomadland2023-01-27
Ett lågmält drama om modernt nomadliv. Nä, kanske inte så mycket drama för det här är ganska så händelsefattigt. Det är en spelfilm men med mycket dokumentärkänsla. De flesta av aktörerna är personer som lever nomadliv även i det verkliga livet. Filmens budskap visar hur natur och frihet har en helande förmåga vid sorgearbete. Det här är svårt att sätta in i en betygsskala men jag är tacksam för att Chloé Zhao (Regi, Filmmanus), Jessica Bruder (Författare) lät mig hänga med Fern (Frances McDormand) i 107 minuter.
 
Walkabout - mannaprovet2023-01-21
Efter en märklig inledning, helt oförklarad av filmskaparen Nicolas Roeg, börjar huvudintrigen. Alltså syskonens vandring i vildmarken. Under vandringen möter de snart en ung man som är mitt uppe i en aboriginisk ritual för att bli man. Ritualen kallas "walkabout" och innebär sexmånaders ensamhet i vildmarken (detta för att lära sig överlevnad. Jaga, fixa vatten osv.). Kanske deras räddning. Och visst han har stor del i deras överlevnad, men med kommunikationen med syskonen är det mer problematiskt (gäller både ytlig och mer känslomässig kontakt). Med lillebror funkar det dock hyggligt. Men han vill ju närma sig storasyster mer och även om han tar till den värsta och tjusigaste aborigindansen med kroppsmålning och allt funkar det inte. Han blir deprimerad, walkabout är ju ändå hans manlighetsrit. Roeg visar dock med slutscenerna att det visst hade fastnat känslomässiga band till aboriginern hos storasyster. Många råa och intressanta filmminuter blir det med ödlor, fåglar skorpioner och andra australienska djur och växter. Om jag ska gnälla lite också så blir det på inkonsekvent utstyrselregi på ett par ställen och bedrövlig stråkmusik på andra.
 
Fahrenheit 4512023-01-17
Från 1966 års perspektiv fantiserar Truffaut om en framtid när husen är brandsäkra och brandmännen har förvandlats till brännare av folkets böcker. Huvudperson i denna märkliga berättelse är Guy Montag (Oskar Werner), som just är en sån konverterad brandman. Och det är han med stor övertygelse, men när han träffar sin frus dubbelgångare får han ett nytt perspektiv på bokläsning. Om Truffaut nu missade lite i framtidsbedömningen av brandmännens utveckling, så slog spekulationen om hur framtidens TV-apparater skulle komma att se ut in bättre. Och att vi fick dubbelt upp av Julie Christie var väl heller inte helt fel.
 
Fjällbackamorden - I betraktarens öga2023-01-10
Mord och ”antikrunda” i snygg och härlig sommarmiljö på svenska västkusten. Berättelsens nyckelobjekt är en målning med ett fint motiv från samma plats, men målad cirka 50 år tidigare. Regi och skådespeleriet sviktar rejält lite här och var. Vad det gäller Per Moberg som skitstöveln Claes Wagner behövdes inget skådespeleri över huvud taget. Spot-on. Filmen är producerad för svensk TV och baseras på en episod från Camilla Läckbergs bokserie Fjällbackamorden.
 
Promising Young Woman2023-01-09
Emerald Fennell skapade detta (både manus och regi). Ett välgjort och intelligent manus. Den visuella presentationen är snygg och färgstark, men bildberättandet är ganska så inskränkt. Emerald tycks överlåta till mig som betraktare att visualiserar vissa delar med min fantasi (som när man läser en bok), borde kanske ogilla just detta. Men av någon anledning köper jag hela konceptet och tycker att det är lysande. Det hela handlar om Cassandra (Carey Mulligan), en 30-årig kvinna och tidigare mycket kompetent medicinstudent. Hon har utformat ett hämnduppdrag som nu ska verkställas. Detta är en film vars handling du bör veta så litet som möjligt om innan titt. Den överraskar. Sevärd.
 
Dödsspelet2023-01-04
Vi kände ett lyft och viss utveckling av karaktären ”Dirty” i föregående film i pentalogin, alltså i Sudden Impact med Clintan själv som regissör. Men här är vi tillbaka på det sluttande planet. Nu med en ytterligare fem år äldre Eastwood. Men visst är det ändå imponerande med en filmserie som kan hålla sig i liv nästan 20 år. Detta med samma huvudidé hela tiden och dessutom med så pass glest mellan släppen. Men nu har vi sett den sista. Om jag skulle ranka de fem filmerna kommer den här på fjärde plats med bara The Enforcer bakom sig.
 
Den lena huden2023-01-02
Ett triangeldrama med en gift framgångsrik man, Pierre (Jean Desailly), en något frånvarande men attraktiv älskarinna, Nicole (Françoise Dorléac), en misstänksam fru som är sotis, Franca (Nelly Benedetti). Det kanske låter som ett kärleksdrama enligt Modell 1A som vi sett femtioåtta gånger tidigare. Men trots detta har Truffaut fått till ett engagerande relationsdrama om meningslös otrohet och vi fick se ett överraskande och synnerligen raffinerat slut.
 
The Painted Bird2022-12-30
Václav Marhoul erbjuder en filmupplevelse som är lika extremt obehaglig som Elem Klimovs ”Gå och Se”. Känns som Václav stöpt sin film i samma form som Elem. Absolut ingen efterapning, det är stilarten som är lika. Man bör nog vara beredd på att detta inte något att koppla av med och se som rent nöje. Du får minimal dialog och soundtrack men mycket av ond orättvisa. Ofta med rent sadistiska inslag. Det ursnygga svart/vita fotot kan man i alla fall njuta av. Sevärt.
 
The Lost Daughter2022-12-29
Det här handlar om en kvinnlig 48-årig akademiker med namn Leda (Olivia Colman). Hon har tagit sig till en grekisk resort där hon hyrt ett hus vid ett strandområde för att få koppla av. En stor och stojig grek/amerikansk familj intar snart strandområdet. Leda ligger där i sin solstol och betraktar familjen, hon blir intresserad och fascinerad av en ung mamma och hennes dotter. Hennes tankar går till sin egen ungdom och sina egna två döttrar. Tankarna tycks utlösa ett känslokaos inom henne. Det är dessa inre tankar som bygger resten av berättelsen. Det hela visualiseras med flashbacks från Ledas ungdom. Den yngre upplagan av Leda spelas tilltalande av Jessie Buckley. (det här hoppande mellan nutid och dåtid är lite knepigt att följa till en början. Övergångarna är lite diffusa. Men det klarnar ganska så snart) Maggie Gyllenhaal är ansvarig för både filmmanus och regi. Och det hela bygger på en roman av Elena Ferrante. Tror det är Maggies regidebut.
 
Jules och Jim2022-12-27
Je viens de regarder le film avec une fin parfaite.
 
Birdwatchers2022-12-22
Det inleds med entusiasmerande och snygga bilder på en båt med turister som vackert glider på en flod som slingrar sig genom tät djungel. De ser vid strandkanten en grupp halvnakna indianer som lite håglöst skjuter med sina pilbågar mot båten. När båten försvunnit ur sikte för indianerna lämnar de stranden och tar sig till en lastbil. De klättrar upp på flaket och byter om till mer civila kläder samtidigt som de får en liten bunt sedlar av chaffisen. Efter denna intressanta inledning följer en berättelse om en grupp stolta guaraniindianer där i södra Brasilien. En grupp som på eget initiativ lämnar reservatet för att i stället bosätta sig på den plats deras förfäder en gång levde (flera generationer tidigare). Den nuvarande markägaren gör vad han kan för att avvisa indianerna. Italienske regissören Marco Bechis berättar sin historia trovärdigt med en stil som liknar en dokumentärfilm och det med lokala guaraniindianer i ledande roller.
 
The Northman2022-12-20
Storslaget och anspråksfullt och den karga isländska naturen ger fantastiska bakgrundsmiljöer. Men trots de bra förutsättningarna blir det lite tråkigt och icke engagerande att följa Amlets (Alexander Skarsgård) blodiga framfart. Där actionscenerna inte alltid är av bästa kvalitet. Men visst får vi ändå en hel del bra skådespeleri och detta med många kända personer i rollerna. Vi får också hjälpsamma djur som interagerar nyttigt med Amlets idéer. Speciellt fåglarna (var det kråkor?). Robert Eggers regi och uttryck där verklighet och fantasi flyter samman, är inte särskilt inställsam mot oss som är okunniga om nordisk mytologi, detta bidrar säkerligen till tråkighetskänslan.
 
Public Enemies2022-12-17
En film om 30-talets skjutglade bankrånare John Dillinger (Johnny Depp). Dillinger är hämtad från amerikansk gangsterhistoria, så det han sysslar med här i filmen är nog åtminstone delvis hämtat från verkligheten. Dillinger målas upp som något av en folkhjälte, som dåtidens ”Robin Hood”. Men jag kan inte utveckla någon sådan känsla för honom. Svårt att känna sympati för någon i filmen överhuvudtaget. Men 30-tals miljöerna är mycket snyggt och trovärdigt byggda (klädsel, bilar, vapen och lokaliteter). Inledningsvis i denna långa film (140 min) har vi svårt att reda ut de många karaktärernas tillhörighet och position. Det stökiga fotot bidrar nog till detta. Mot slutet får vi i alla fall den spänning vi väntat på. Michael Mann har gjort bättre filmer än den här.
 
The Enforcer - hårdingen2022-12-13
När man som vi har idén att se alla filmer i pentalogin ”Dirty Harry” är man förstås i en helt annan situation än de som för 50 år sedan följde filmsläppen som kom med cirka tre års mellanrum. Då säkert med stora förväntningar inför varje släpp. Nu är tanken mer, ska vi verkligen hålla fast vid vår idé. Håller vi oss till den här filmen så går karaktären ”Dirty” på i samma tuffa och oövervinnerliga stil som i de två tidigare filmerna, men skådespelaren "Clintan" inuti karaktären känns här mer stel och tveksam än tidigare. Men visst, vi vet också att han här har ytterligare 45 fina år framför sig i filmbranschen (fantastiskt). I den här storyn som har ett ohjälpligt dumt manus kan det säkert vara svårt att komma till sin rätt.
 
Där kräftorna sjunger2022-12-12
En vacker och känslofull berättelse. Det känns som filmen fångar den huvudsakliga storyn i Delia Owens roman (med samma namn) väl. Castingen av huvudrollskaraktären Kya (Daisy Edgar-Jones) är succé, och hon gör sin skådespelarinsats på ett fantastiskt bra sätt. Mordmysteriet, som är en bärande del i storyn hanteras och nyttjas på ett väldigt snyggt sätt. Och det bjuds snygga miljöbilder från våtmarkerna i North Carolina. Men filmens stora svaghet är den fega och återhållsamma regin (Olivia Newman). Här skulle krävas mer av skitig mustighet och vågade scener.
 
American Gangster2022-12-09
En gangsterstory som är inspirerad av en verklig sådan. Det utspelade sig under slutet av 60-talet och mot början av 70-talet. Ridley Scott (regi) och manusförfattarna Steven Zaillian och Mark Jacobson har fått till en riktigt spännande och snygg film om heroinlangaren Frank Lucas (Denzel Washington) och den envist grävande polisen Richie Roberts (Russell Crowe) som gör vad han kan för att stoppa honom. Som sagt väldigt spännande men det tar ett tag innan det drar i gång ordentligt. Sevärt.
 
Magnum Force2022-12-08
Det här är filmen som följer upp succén Dirty Harry (som kom 2 år innan denna, 1971). Tycker det är alldeles för många sidospår som inte för handlingen framåt (detta gäller första hälften av filmen). Regissör Ted Post borde ha hanterat detta bättre. Å andra sidan finns filmens vassaste scener i en av dessa sidospår (jag tänker på flygplans kapningen). Bilden vi har av Harry Callahan är ju att han är enstöringen som tar lagen i egna händer och skipar rättvisa när inte den etablerade maktapparaten klarar detta. Men här blir situationen förvånansvärt lite tvärtom. Lugn, ”Dirty” har hedern i behåll.
 
De 400 slagen2022-12-06
En då 26 årig François Truffaut imponerar stort med sin debutlångfilm. Han skapade ju en mängd filmer efter denna. Jag har bara sett ett par av dessa (men det ska bli fler, jag lovar). Ännu mer imponerande blir det när vi ser att han står som både producent, regissör, manusförfattare och att det är delvis självbiografiskt. Filmen har en enkel handling och klassar väl in som ett drama men känns ibland nästan som en dokumentär. Det handlar om Antoine (Jean-Pierre Léaud), en lite stökig kille i tidiga tonåren. Trots stökigheten tycks han ha mycket av moralisk styrka. Tyvärr så har han fått växa upp och leva med dysfunktionella föräldrar och får därmed även problem i skolan. Filmens tekniska kvalitet är förvånansvärt bra (för det kan ju inte ha varit obegränsat med pengar där för unga Truffaut i debuten). Snygga, effektiva och vardagliga svartvita porträtt och parismiljöbilder bjuds i mängd. Till och med i 2.35:1 (dyaliscope) format.
 
Licorice Pizza2022-12-05
Filmens schysta och välvalda soundtrack gillas. Funderade på filmens titel, Lakritspizza. Låtarna släpptes med all säkerhet ursprungligen på vinyl. Kanske det är anledning till den skumma titeln. Vem vet? Intrigen är ganska så tunn. Den bygger kring en romans mellan Gary (Cooper Hoffman) och Alana (Alana Haim). Deras romansstory avbryts då och då av blinkningar till excentriska kändisar från förflutna tiders filmvärld. Det hela utspelas i södra Kaliforniern, tidigt 70-tal. Paul Thomas Anderson står för manus och regi. Jag har sett fem av hans tidigare filmer. Tyvärr tror jag att den här är den sämsta eller möjligen den näst sämsta av dessa. Men det betyder inte att det är dåligt. Hans filmer håller hög standard och visst är det underhållning på hög nivå även här, men vi känner inte nerven av spänning och engagemang. [Det är långfilmsdebut för Alana Haim här. Förutom skådespeleriet är hon också musiker. Hon är en av de tre systrarna i det amerikanska rockbandet HAIM (dom finns på spotify, förresten så finns även hela soundtracket där). Hennes systrar och även deras föräldrar har biroller i filmen]
 
Veronikas dubbelliv2022-12-02
Det är vackert och sensuellt, speciellt första halvan av filmen. Handlingen är abstrakt med en dunkel röd tråd, men ändå tappar man inte intresset, svårförklarligt.
 
Dirty Harry2022-11-29
Filmen är från 1971 och är väl förankrad i sin tid men Don Siegels skapelse funkar dock förvånansvärt bra även idag. Clint Eastwood hade då nyligen sadlat om från cowboy till sin första (tror jag) polisroll. Han lyckas fylla ”Dirty Harry” med sitt väl etablerade uttryck från cowboyrollerna. Det är underhållande, spännande och ibland humoristiskt. Actioninslagen är väl avvägda och inte alls så överdrivna som genren ofta erbjuder. Vi får många fina miljöbilder från San Fransisco. Och sällan har man fått beskåda en så extremt osympatisk karaktär som ”Skorpionen”, man får ångest av hans existens. Skickligt. För att maximera nöjet med detta bör du begränsa ditt eget analytiska tankesätt och bara flyta med i Siegels utmanande intrig. Regissör (Don Siegel), manusteam (Harry Julian Fink, Rita M. Fink, Dean Riesner) och ”skorpionen” (Andrew Robinson) överträffar alla sig själva. Och Clintan kan man lita på.
 
Borgman2022-11-18
Trots att filmen har några år på nacken vet jag ingenting om vad vi ska få se. Den raffinerade inledningen ger mig dock hopp om att filmvalet var rätt. En präst och två andra män samt en skällande hund beväpnar sig och drar till skogs på värsta vilda western sätt. Det är tydligt att de letar efter något nedgrävt. De hittar nog det de letade efter, nämligen Camiel Borgman (Jan Bijvoet). Han lyckas dock fly med hjälp av flykttunneln han har där i sin mysiga underjordiska koja. Vidare, under sin flykt genom skogen, passar han på att väcka två kollegor som också har varsin underjordisk koja (dessa dock inte lika bekväma och mysiga som Borgmans). Ovan händer under filmens första mycket dramatiska 10 minuter. Därefter blir det ett 100 minuter långt "heminvasionsdrama", som i sin övre struktur är förutsägbart och vårt intresse för historien avtar successivt. Den höga förutsägbarheten gäller alltså filmens övergripande handling. Smådetaljer kan dock vara väldigt oförutsägbara, konstiga och extremt oförklarliga. Lika oförklarlig som den fantastiska inledningen är.
 
Last Night in Soho2022-11-16
Det börjar med ett gediget intro som ackompanjeras av schysta 60-talspoplåtar och miljöbilder från London. Vi får se hur Ellie (Thomasin McKenzie) flyttar från landsbygden i sydvästra England där hon växt upp med sin mormor. Mamman dog under Ellies barndomsår (självmord). Hon flyttar till London för att gå en efterlängtad modedesignerutbildning. Hon tas hårt och svårt emot av sina klasskamrater där i London, därför ordnar hon ett mer avskilt boende. Så fort Ellie slumrar till där i sitt hyrda rum kommer drömmen om den mystiska tjejen Sandie (Anya Taylor-Joy) till henne. Det är med dessa ”Sandiedrömmar” som filmen tar fart. Och den accelererar ytterligare när Ellie även börjar se spöken (hon har tydligen talang för detta och även rutin för hennes mamma spöka en hel del under Ellies uppväxt). Men nu är det mer skrämmande grejer, hela gubbzombiegäng och gamla mördare kommer i dager. Filmen går alltså från en snygg (men lite tråkig) introdel till ett galet ”skräckmysterium”. Men den sista delen är ändå den bästa. Där går vi vidare till nått man skulle kunna kalla "skräckthriller". En sevärd film där Edgar Wright överraskar oss mer än en gång. Delirium.
 
Dekalogen 5: Du skall icke dräpa2022-11-11
Vi får följa: en taxiförare som helt klart väljer och vrakar bland sitt kundklientel en nykläckt försvarsadvokat som är välutrustad med moral och hjärta en ung kille som traskar omkring på stan och beter sig lite avvikande. Länge är det svårt att tolka det vi ser, men så småningom får man en idé och i slutändan är allt klart. Kieslowski ger oss en intressant filmupplevelse samtidigt som han väcker tankar kring dödsstraffet. titel i Sverige: EN LITEN FILM OM KONSTEN ATT DÖDA
 
Flugornas herre2022-11-08
Filmen är baserad på en 50-tals roman av William Golding (nobelpristagare i litteratur 1983). Romanen har filmatiserats minst en gång före denna, (1963). Jag vet att romanen (ibland även filmen) använts som undervisningsmaterial i skolorna (detta har dock aldrig drabbat mig). Filmen vars handling bärs av barn (i mellanstadieålder) i en miljö lik den i Robinsontävlingarna i TV, bjuder på en föreställning med pervers och sadistisk illvilja. Kan tycka att det inte är nått som behövs tillföras mellanstadieelever, men idén med detta är troligtvis att få en trigger för efterföljande diskussion om mobbing och gruppbildningar. Eftersom både romanen och bägge filmerna gått mig förbi genom livet (detta även om man hört många referera till den) var det intressant att kolla men nån cineastisk höjdpunkt är det inte.
 
Häng dom högt2022-10-29
I Sverige peakade nog vilda västerngenren under 50–60 talen. Detta med en extra stor topp i mitten av 60-talet då Sergio Leone kom med sina tre spagettiwesterns alla med Clint Eastwood i huvudrollen (men med olika karaktärsnamn). Den här kom ett par år efter spagettitoppen och med amerikansk regi (Ted Post). Jag tycker att både Ted Post och ”Klintan” trampar på snyggt i Leones fotspår här. Speciellt under första halvan av filmen ser det väldigt bra ut, under filmens andra halva sjunker tyvärr kvalitén rejält. Och här i slutet av 60-talet dalade nog hela vilda västerngenren.
 
Into the Forest2022-10-27
En sådan här överlevnadshistoria i skogsmiljö borde vara väldigt intressant (och kanske boken filmen är baserad på lever upp till detta, vet ej). Men i så fall är filmatiseringen riktigt dålig. För det här känns inte trovärdigt på något sätt. Många ologiska scener och dåligt skådespeleri och det hela avrundas med ett hopplöst dåligt slut (detta trots vackra stämningshöjande toner i bakgrunden). Konklusion: Bra storykoncept men dåligt utförande.
 
Dekalogen 6: Du skall icke bedriva hor2022-10-25
En mycket intressant men lite avgränsad story (regisserad och skriven av Krzysztof Kieslowski) om en 19-årig kille (Tomek) med stora svårigheter att bilda kärleks och vänskapsrelationer. Tomek stalkar maniskt en kvinna i grannhuset där i den lite trista polska förorten. Stalkerfilmer har man ju sett förr men detta är en mer ovanlig och annorlunda betraktelse där stalkern Tomek ges en martyrroll och offret beskrivs som ett ovärdigt sådant. En mystisk och lite sinnlig film med tre egoistiska huvudkaraktärer (stalkern Tomek, offret Magda och Gudmodern). Alla tre är drabbade eller drabbas av själslig kärlek.
 
Road Trip2022-10-23
Jag är svårt allergisk mot amerikanska collegekomedier. Förväntningarna var därför extremt låga när jag bänkade mig. Och det är säkerligen anledningen till mitt troligen alldeles för höga betyg. Men från det lilla jag har sett i den här (för mig obekväma) genren, tror jag att det här är en av de bättre.
 
Hemligheten i deras ögon2022-10-21
Miljö är Buenos Aires och historien berättas med ett antal tidshopp mellan 70-talet och 90-talet. Det är en mycket engagerande thriller. Benjamin Esposito (Ricardo Darín) är huvudaktören. En brottsutredare som under nittiotalet gått i pension. Efter sin pensionering börjar han skriva en bok med handling om ett av sina då 20 år gamla mordfall. Därav klippen mellan 70 och 90-talet. Att se filmen ger förresten lite samma känsla som att läsa en bok. Karaktärsbeskrivningar och plot är skönt detaljerade och djupgående. Det handlar om mordutredande, kärlek och massor av stora känslor. Regissör är Argentinaren Juan José Campanella (en helt ny bekantskap för mig).
 

Nästa sida »