Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

Alla kommentarer avShaun


Med satan i hälarna2012-03-11
Medan Leones filmer har en rättfärdig klassiker-status, legendarisk och tuff atmosfär, rå cool-het och uttrycksfullt bildspråk känns Keoma mest daterat ointressant. Medan Clint Eastwoods western-karaktärer fortfarande har en cool, historielös skugga omkring sig och med respekt ändå kan sälla sig till samma led som Ripley eller Deckard, har Franco Neros hippie-Jesus-Björn-Borg-hjälte inte mycket stil att komma med och sällar sig snarare till samma led som Conan eller valfri kalkonhjälte-filur. Men på en punkt är filmen riktigt vass, och därför förtjänar den en trea i betyg: den tar upp de rasistiska och våldsamma processer varigenom det kapitalistiska USA växte fram och med det också de människor och kollektiv som inte fann sig i denna exploatering. Av den anledningen skäms jag verkligen inte för att ha filmen i mitt ägo.
 
Wallander - Vålnaden2012-02-26
Man vill ju gärna sätta bra betyg när Mikael Marcimain är inblandad. Men det räcker uppenbarligen inte med en talangfull regissör då hela produktionen är förhastad, skådespelarna sover sig igenom filmen och egentligen inget spännande händer alls. Jag är ledsen, Mikael.
 
Se dig om i vrede2011-10-13
Betyg pendlar mellan fyra och femma. Detta känns som så teater borde vara, när den är som bäst: det är intensivt, hetlevrat, oerhört välspelat; det är samtidigt inte högtravande, tillgjort eller teatralt. Dramatiken är böljande och dynamisk; samtidigt lämnar den aldrig det vardagliga, utan Look Back in Anger visar på - mitt i all ilska, skrik och stora känslor - det ödesmättade och pessimistiska i deras tillvaro, i vår tillvaro. Shakespeare surfande på en brittisk ny våg. Så kaxig känns filmen. Och när man ser en sådan skådespelare som Burton ta ut svängarna - så övertygande och storslaget spelar han en hjälplös och liten karaktär - undrar man vad det skådespel man sett tidigare egentligen är för något.
 
Death Race2010-12-10
Repressionen allt mer utvecklad; varufieringen allt mer påtaglig. Dessa två aspekter av den kapitalistiska totaliteten, i den här filmen, skapar splittring och konkurrens mellan de obesuttna; kommersialiseringen av våldet och döden möjliggör att de egendomslösa slår på varandra, för att de ovanför ska kunna inbringa profit. Men filmen utvecklar sig till ett revolutionsdrama: ned med skådespelssamhället! Och själva filmen är ju ett snyggt förpackat skådespel.
 
Paris - öppen stad2010-08-22
En film om förvisso paranoida konspirationer, men samtidigt om konspiratörer som ständigt konfronteras med sina existerande historiska upplevelser. Dessa påhittade konspirationerna är resultat av faktiskt existerande "konspirationer". Mystiskt och oförståeligt, den håller inte riktigt, men inte heller dålig. Var dock inte riktig koncentrerad när jag såg den. Lyckas inte heller bli lika intim och berörande som andra liknande "okonventionellt berättande" filmer.
 
Ställd mot väggen2010-08-09
Stämningsfull, hårdkokt och stilistiskt medveten. En del oväntade och träffsäkra vändningar i filmen. Men förutom den coola ytan känns den lite rörig och syrefattig i ordets rätta bemärkelse. Inomhusmiljöer, inomhusmiljöer, ibland en konstlad utomhusscen. I just det avseendet ställer sig Le Doulos i stark kontrast till Nya vågen vilken några år tidigare inlett sin omstöpning av filmen som sådan.
 
Morden i Midsomer - Blood on the Saddle2010-07-28
Kan sätta en etta likaväl. Men orkar inte. Bryr mig inte.
 
Accepted2010-06-27
Uppror och kulturrevolution. Allt som behövs.
 
Den osynliga cellen2010-05-25
En film vars perspektiv är för "inskränkt", för lite kontextualiserande och för mycket rum och inomhusmiljöer. Denna särskilda historia blir först intressant och speciell när den sammanlänkas med dåtidens politiska och sociala stämningar/ spänningar - då dess samhälleliga vara blottläggs och dess reaktion på detsamma inte bara betraktas som något som existerar i ett vakuum. Där har dokumentären tydliga brister, även om den inte är ointressant.
 
Serenity2010-04-24
lol. skitnödig dialog. usla effekter. urusla skådespelare. ointressanta actionscener. totalt oförståeligt manus. Man fnittrar ju av filmens kaskader av urdumma fjanterier och obotligt tragiska produktion. Men det som förundrar mig mest är: varför får denna film så höga betyg? Att människor förälskar sig i dåliga tv-serier gör inte det mer försvarligt att ge höga betyg till dåliga filmer. Kärlek förblindar.
 
Falskmyntarna2010-04-13
En alldeles förträfflig film. En lite så där subtilt moralisk film. Vad är individens liv värt i förhållande till mänsklighetens? Och, den vanliga frågeställningen, hur agerar den civiliserade när morgondagen kanske inte kommer? Karl Markovics i huvudrollen innehar en slags kall uttrycksfullhet som skickligt varierar mellan bland annat solidaritet och likgiltighet, sånär att man inte upptäcker det. En slags filosofisk vardaglighet utan någon tydlig sensmoral eller pekpinne. Alldaglig i sin hemskhet och sorg. Behaglig att se.
 
Coffee and Cigarettes2010-02-11
Som alltid när Jarmusch är i farten: intetsägande, pretentiöst larvig. Däremot är vändningen, i delen om de två skådespelarna som råkar vara släkt, riktig snygg och elegant. Positionerna blir dom motsatta.
 
Maktspel2010-02-01
Ett maktspel utan maktspel; en film om politiska intriger utan politiska intriger. Allt känns frånvarande och sävligt. Och mot slutet försöker man få till någon slags knorr och vändning. Men i och med att intrigerna både har varit tämligen frånvarande och inte fördjupade eller intensifierade är det likgiltigt för mig om kvinnan råkade vara man eller om psykopaten förvandlades till en mp3-fil.
 
Harry Potter och halvblodsprinsen2009-12-31
Transportsträcka. Gäsp.
 
Mannen som sköt Liberty Valance2009-10-24
LOL, en humanistisk och sympatisk westernfilm; en humanistisk och sympatisk westernfilm med John Wayne; en humanistisk och sympatisk westernfilm med John Wayne och dirverse amerikanska moraliteter och patriotiska hyllningar till hur den upplysta amerikanska civilisationen tar form . Jag måste drömma! Men John Ford har trots allt en viss förståelse över hur den dialektiska metoden ska appliceras på den amerikanska filmen. Det är gatans makt som genom sin motsättning till lagen tvingar fram och utvecklar just lagen och dess inflytande på samhället. Revolvermannen slänger lagboken i elden och griper istället sitt vapen för att med olagliga metoder skydda och realisera lagens hegemoni. Bravo!
 
Den innersta kretsen2009-08-26
Wow, Robert De Niro. Du övertygar mig. När inte Hollywood inte kan erbjuda dig någon toppfilm gör du den själv istället. Iskallt och lite rörigt på ett skickligt sätt. Behaglig att se på (rent filmiskt) och välproducerad. Och när till och med Jolie spelar nedstämt och behärskat vet vi att Robert De Niro som regissör kontrollerar allt och alla på ett ytterst yrkeskunnigt sätt. Ett superbt drama med thrillersk underton.
 
Här har du ditt liv2009-08-21
Jan Troell: Svea Rikes främste bildmagiker. Här har du ditt liv: Svea Rikes bästa film. Det är tämligen kompromisslöst. Regissören filmatiserar en av Sveriges stora litterära uppväxtskildringar om en liten pojkes liv i gränstrakterna mellan barndomen och vuxenlivet. Några av landets stora skådespelare får visa sin kvalité: en mystisk Allan Edwall, en upprorisk och vild Per Oscarsson, en strålande Ulla Sjöblom och förstås en alldeles oförglömlig Eddie Axberg i huvudrollen. Vad som liknar filmen vid boken är den fria kompositionen. Troell fastnar inte vid någon (klassisk) dramaturgi: bilderna får flöda fritt, bilder som för övrigt kontrasteras mot samhällets fasta former. Lönearbetet, människan som fastnar i arbetets tempo, tid och logik som förkroppsligas av en pojke som dör i en arbetsplatsolycka och så vidare. Kring detta skapas politiken och hjälplösheten, individen och kollektivet. Men Troell fastnar aldrig någonstans; hans flödande bilder sveper förbi likt Olofs kringflackande liv. Filmen saknar tidsuppfattning, alltså är filmen odödlig.
 
Korsande vägar2009-08-17
Fantastisk film. Inget är som det verkar vara, och våra förutfattade meningar om hur allt hänger ihop slår Claude Lelouch, mot slutet, effektivt sönder. Förträffligt.
 
Public Enemies2009-08-09
Jag sitter och tänker om bildspråket och filmformatet är positivt eller negativt. Det pekar lite på det senare. I den sista stora skjutscenen, vid huset i skogen, kommer både det digitala fotot, med sina korniga bilder och dunkla ljussättning, och regissören till sin rätt - kaotiskt, brutalt och närvarande. Men annars så vet jag inte. Inskränkt och för intimt, och inte alls någon episk skildring av gangstervärlden. Jag saknar en riktig vidvinkel, riktig film, riktig 35 mm, riktiga landskapsbilder och riktiga statsskildringar. Något som befäster tiden och miljön. Nu är det allt för dassigt och formatet ger inget utrymme för några ståtliga vildbilder. För nu är det just en skildring av en svunnen tid, och vad är en sådan film utan någon som visar en svunnen tid? Men annars en bra film, och som jag skrev tidigare ger detta sättet utrymme för annat. Tunga actionscener bland annat.
 
Fellini Amarcord2009-07-25
Magisk förstås, och ganska fantastisk. När den är som mest intensiv dras man med och jag funderar på toppbetyg. Men när den lugnar ned sig så att jag kan reflektera över den sprakande upptäcktsfärd Fellini dragit mig med på så känner jag mig ändå... ja... oberörd. Men som en rada välgjorda, livsälskande och humanistiska bilder som dansar fram på regissörens egensinniga och frigörande sätt fungerar det alldeles utmärkt. Med briljerande filmteknik och visuell glans visar Fellini sin storhet som bildkonstnär och underhållare. Men vill man ta del av hans mer långsamma och dystra sida, där han är mer livsutforskande och subtil, passar exempelvis Det ljuva livet bättre.
 
Vita nätter2009-07-14
Trots stadens hårda yta; mörkret och dess gränder och kvarter, gatorna och väggarna utav sten, är miljön oerhört mjuk, och regissören lyckas på så sätt leda bort blickarna och fokusen från allt som inte är det väsentliga. Karaktärerna lever och möts om natten, i en värld omringad av höga murar, för att få bort solen och andra störningselement, för att lyfta fram människans tillvaro och existens. Endast det ska synas, därav isoleringen. Schell kan verka lite påfrestande, lite överdriven, men lyser å andra sidan som en stjärna. Mastroianni agerar i vilket fall storartat. Vilken pondus, vilken explosivitet, vilken stil. Perpekt avvägt minspel. Höjdpunkten är när han danser loss i ringen utav människor. Verkligen en förtjusande scen. Och är antagligen en av de bästa filmer jag har sett än så länge. Bedårande och medryckande.
 
Tokstollen2009-06-15
Verkligen en frigörande film; när Godard är som bäst blir aldrig hans högst utvecklade filmteori ett hinder, det blir aldrig hämmande, utan känns ständigt som en ung kraft som bryter sig genom muren av konventioner och strikta regler en dåtida filmvärld isolerade sig med. Pierrot le fou är inte lyckad till hundra procent, och når inte alls upp till den nivå som exempelvis La Chinoise gör, men innehåller samtidigt scener som visar på tro och respekt för betraktaren. Så återskapas Vietnamkriget i filmens små miljöer och mitt bland filmens karaktärer, och så låter Godard tittaren skapa sin egna kritiska bild av filmen: en dialog skapas. Filmen är både medryckande och livfull, ett äventyr med symbolik, diskussion och oförklarlig spänning.
 
Drömfångare2009-06-07
- Vet du från vem jag har fått den här pistolen? - John Wayne. HA!. Så jäkla plump och überfjantig kommentar så den blir cool och kul, en klassiker helt enkelt. Klockren film för övrigt. Upplägget är magnifik; vändningen genial. Den börjar som en vanlig film i stil med Stand By Me. Tillbakablickarna skapar en bild av filmen som sympatisk och lärdomsrik. Men sen exploderar plötsligt fasaden och fram kommer en orgie i monster, blod, kiss och bajs-humor i en salig röra. För helvete, ge den en oscar i efterskott.
 
Föraktet2009-05-21
Verkligen en förtjusande film; scenerna utomhus är bland det vackraste jag sett på länge och dess bilder skiner så starkt, så starkt. Det kontrasteras med äktenskapets stundtals bittra tillvaro, och Godard låter kameran skildra relationer med antikens symbolik. Oerhört vackert, även om exponeringen av den nakna kvinnan kan kännas lite påklistrat och fyller snarare funktionen som störningselement, och det som hindrar mig från att sätta en femma. Men femman är verkligen nära, och kan säkert bli ett faktum i framtiden.
 
Kamrater, motståndaren är välorganiserad2009-05-17
Superb skildring av tusentals förbannade arbetares kamp mot förjävliga arbetsvillkor i folkhemmets Sverige. Arbetare efter arbetare ställer sig vid talarstolen; stundtals ryser jag. Stark betraktelse av en svår och komplicerad kamp och försök till enighet när splittringen är nära. Vilka ansikten och vilka människor.
 
Mannen med filmkameran2009-05-14
Jag såg Cinematic Orchestras version, och den skapar en helt annan film, och resultatet blir en suggestiv och tämligen hypnotisk bildpoesi som skapar en ny dimension: filmens separation från den mänskliga och framåtskridande filmens narrativ. På så vis kanske inte musiken skapar något större utforskande av specifika bilder och tekniska triumfer; vi blir förblindade när det gäller enstaka bilder, men samtidigt blir filmen som en tavla: vi ser bilderna som ett objekt, inte bilderna och sekvenserna var för sig. Det blir en trea, men kanske skapar frånvaron av musiken ett helt annat perspektiv: tekniken, montagen och bildlösningarna blir plötsligt det primära?
 
En rövarhistoria2009-05-08
Cool och iskall film, en godardsk realism som inte liknar realism när den faktiskt innehåller en typisk fransk ton som är charmig och lite tafatt som den Franska Nya vågen ofta är. Referenserna till amerikansk film är tydliga, men blir aldrig så tydliga när den, liksom realismen, färgas av den franska lekfullheten, det blir aldrig en pastisch. Att dessa franska regissörer faktiskt inte ursprungligen var regissörer syns naturligtvis, i Godards fall är det inte till en nackdel. En vacker Anna Karina i den kvinnliga huvudrollen.
 
Sympati för djävulen2009-04-30
Känns lite otakt, på nåt vis jobbig att se på. Att Rolling Stones spelar samma låt om och om igen är lite störande. Men Godard ska ha cred för sin experimentlusta, och jag blir lite sugen på att sätta en trea; filmen innehåller en hel del smarta idéer, men en tvåa får det dock bli.
 
Million Dollar Baby2009-04-18
En väldigt religiös film, men varken katolsk eller protestantisk, utan Freemansk. Vår allas mysgubbe Morgan Freeman, som får gång på gång den roll han vill ha, gestaltar den Gud alla ser upp till, till och med den katolska/protestantiska guden. När inte ens kyrkan eller prästen vill lyssna på de utsatta själar filmen karaktäriserar, finns alltid Freeman där och lyssnar och ger goda råd. Och naturligtvis blir Oscarsjuryn frälst. Freemans gudaliknande gestalt får två ensamma själar att mötas, och får dem att nå himmelen. Och när man väl har nått himmelen: varför inte stanna där? även om då döden måste lägga sin kalla hand om människan. Naturligtvis är det sentimentalt och byggt på enkla knep för att nå maximal effekt. Jag är positiv överraskad. Det är inte överdrivet sentimentalt, men därför blir det även oengagerat. Ingenting fördjupas, utan blir endast sentimentalt och tårdrypande utan att bli riktigt sentimentalt eller tårdrypande.
 
Star Wars: Episod III - Mörkrets hämnd2009-03-25
Gud vad dåligt detta är egentligen. För det första förstör datoranimationen hela filmen, varken bilderna eller bildernas innehåll är distinkta; flyg- och actionscener är platta och frånvarande. För det andra så försvinner allt som hade skapat lite spänning på en biovisning nu när TV-formatet förstör allt som redan är förstört. Datoranimation och frånvarande regi i kasst format är dåligt x2. Hayden Christensen är en pojkspoling som inte är mycket till skådespelare, dramat blir gränsen till fars när Dart Vaders herre tar till de stora grimaserna. Ewan McGregor är däremot bra. Och det som brukar karaktärisera Star Wars, alltså ljussabelsfighterna, och som finalen bygger på. är stumma och tråkiga. George Lucas vill så mycket, han vill göra ett stort episkt drama, men är inte mycket till regissör, och använder sig uppe på det av kass teknik. Och som vanligt kommer de gamla klassikerna att överleva framtiden, både i historia och specialeffekter, medan den nya trilogin kommer att ensammt sväva ut i universumet och försvinna för alltid.
 

Nästa sida »