Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

Alla kommentarer avpaninaro


The Sisters Brothers2019-04-17
Det finns lite samhälls- och maskulinitetskritik i små bitar här, men det är inte mer än nuggets, som heller aldrig mynnar ut i något speciellt mer än ett uselt sentimentalt slut. Å andra sidan är det onekligen ganska småtrevligt att se en western på bio, storyn funkar nästan hela vägen och det är duktiga skådisar. Och Rutger Hauer som (liten) skurk. Svag trea.
 
Måndag hela veckan2019-02-28
En film som bokstavligt talat går att se hur många gånger som helst. En intressant idé som utförs perfekt; Murrays karaktärsutveckling går hand i hand med utforskandet av filmens premiss och tillsammans för det handlingen elegant framåt. Murray är för övrigt helt fenomenal.
 
Destroyer2019-02-28
Kidmans sminkning och syndiga slitenhet är det jag tar med mig från Destroyer. Ramhandlingen känns väldigt sökt och, även om LA noir-vibbarna är sköna, så är polisarbetet och familjeproblematiken lite för självmedvetet stiliserade för filmens bästa. En stabil tvåa.
 
Höstsonaten2019-01-18
Om jag skulle välja att tolka Bergmans filmer mer eller mindre som självbiografiska, så skulle jag välja att tolka Höstsonaten som en av hans mer självbiografiska filmer. Om jag skulle vara på det humöret så skulle jag även kunna se ett mönster hur Liv Ullmann ofta fick spela kontrapunkt till den manliga karaktären som, om man så önskar, ofta speglade Bergman samt till viss del Ingmars syn på sin relation till just Liv Ullmann. Istället för Bergmans motpart i en kärleksrelation, så får Ullmann i så fall här gestalta dottern till den för konsten frånvarande föräldern (Ingmar). Det till ena hälften dåliga samvetet och till andra hälften gentemot föräldraskapet avståndstagande föräldern, spelas med smärta och hjärta av cancersjuka Ingrid Bergman. Då båda Bergman ska ha haft olika uppfattningar om det mesta, resultatet är i alla fall en film som verkligen känns. Ullmann är utmärkt i sitt förtvivlade, osäkra sökande efter moderns kärlek och bekräftelse (om man så vill så finns det nog inte så lite Ingmar att hitta där också). Det är tungt, intensivt och känslorna sitter utanpå. Pianoscenen är briljant i hur den avslöjar så mycket om mor och dotters olika personligheter samt relation till varandra, helt utan dialog.
 
Scener ur ett äktenskap2018-12-17
Oerhört välskrivna dialoger tillsammans med Josephssons och Ullmanns njutbart smärtsamma utbrodering av två väsensskilda personligheters långsamma resa nedåt i ett dömt äktenskap driver denna film framåt med en för tittaren skräckblandad förtjusning. Bergman och de två huvudaktörerna skapar med endast ett fåtal längre scener, långa levande dialoger som går som i naturliga i vågor i avskalade miljöer en relationsmässig nagelbitare från början till slut. Läste att Bergman sagt att filmen tog (ungefär) "två månader att skriva men en livstid att uppleva", i princip ordagrant hur Bob Dylan beskrev sin skilsmässoskiva "Blood on the Tracks". Båda verk andas också upphovsmannens syn på sig själv och sina egna tillkortakommanden. Bergman må ha varit en högst komplicerad person att leva med, men han var då inte omedveten om det själv. Det emotionellt handikappade manliga egot och dess svårighet att kommunicera är ett återkommande tema i hans filmer, men mer svärtande rått och realistiskt än i Scener ur ett äktenskap blir det inte.
 
Smultronstället2018-12-17
En andra titt och höjning från fyra till fem. Sjöströms resa är så fantastisk fint berättad på så många plan. Man känner Isaks smärta ändå in i hjärtat när han upplever sina minnen med dess livslånga undertryckta känslor av att vara sårad och missförstådd. De olika platserna, minnena och drömsekvenserna tecknar en tredimensionell bild av en en man - med alla sina svagheter, brister och sin sårbarhet - som är det är så oerhört lätt att sympatisera med och relatera till. När han tar farväl av liftarna och sedan räcker ut en hand till sin son så kommer tårarna. En film som lever kvar i bröstet och som grep tag i mig ännu hårdare andra gången.
 
Det sjunde inseglet2018-12-17
Ikoniska scener med stort I, vackert foto och minnesvärd dialog. Jämfört med hans senare filmer där Bergman utforskar samma eller liknande teman, så känns Det sjunde inseglet till stor del som ett skrapande på dödens yta. Med guds tystnad-trilogin några år senare så gräver han djupare i utforskandet av det mänskliga och det med en högre nivå av sitt unika filmiska uttryck. Det här är ändå en film som är mycket intressant i vad den företar sig, de ikoniska scenerna är välförtjänta sådana och dialogen i dessa är inte mindre än njutbar. Jag uppskattar även inslagen av Bergmans speciella humor. En mycket minnesvärd film och då är det inte ens Bergmans bästa från Bergmans högproduktiva 1957.
 
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann2018-12-17
Buskis!
 
Viskningar och rop2018-11-15
Visningar och rop känns som en grandios slutpunkt för vissa av de centrala teman som Bergman utforskat genom åren såsom guds tystnad, tvivel och dödsskräck. Filmen är blytung av symbolik som det går att säga väldigt mycket om, exempelvis hur systrarna och tjänarinnan Anna kan symbolisera olika versioner av modern (eller kanske sidor inom själen). Hur Agnes liknar en kristusgestalt i sitt lidande och sin gränslösa kärlek gentemot sina avståndstagande systrar som av olika anledningar inte klarar av att visa henne närhet och empati, något som tjänarinnan Anna däremot har oändligt av. Prästen formulerar i sitt tal till Agnes något av en mänsklig, tårfylld slutsats av Bergmans tidigare filmers religiösa frågeställningar. Harriet Andersson gör en fullständigt fantastisk insats. Fotot är magnifikt och den dominerande blodröda färgen skapar en kontrastfylld känsla mellan kärlek och hat, närhet och distans, dröm och verklighet. Trots allt det tunga känner jag redan nu att jag nog kommer att vilja se filmen igen. Det är en stark fyra.
 
Vargtimmen2018-11-15
Vargtimmen är tät, stämningsfull och febrigt surrealistisk. En påtaglig nerv infinner sig genom hela filmen, vilken förstärks av Nykvists expressionistiska foto, och det känns som att så mycket står på spel i stugan inom parets relation och inom Johans huvud där demonerna håller på att ta över. Tar Alma över demonerna i någon form av medberoende, eller är det snarare Johan som tagit över Almas demoner? Det finns en tvetydighet här som liknar den i Persona. Det finns enskilda scener, t ex den med pojken vid stranden och i slottet, som är oerhört starka. Som helhet drabbar mig Vargtimmen inte lika hårt som Persona, men den är ännu ett oerhört starkt Bergmanskt slag i både känsla och intellekt.
 
Vargtimmen Prolog2018-11-15
Prologen introducerades inför Cinemateketvisningen av Vargtimmen och då nämndes att Bergman inte ville att den skulle visas då han ansåg att den skulle distansera tittaren från själva filmen. Med stor respekt för Cinematekets ambition att visa allt från Bergmans reklamfilmer till hemma hos-filmer så kändes det lite märkligt att gå in i visningen med den vetskapen. Men i efterhand så tycker jag nog att prologen är ett ganska intressant grepp som metaingång i Vargtimmen och att den ger ytterligare en tolkningsdimension till själva filmen.
 
Persona2018-10-17
Noterar, tack vare filmtipset, att det var nästan exakt tio år sedan som jag såg Persona första gången. Tio år av vatten under broarna senare och en andra titt, denna gång på Cinematekets bioduk. Jag avstår nog från att analysera handlingen även denna gång, konstaterar bara att det finns teman om psykisk ohälsa, klass och identitet som är väldigt intressanta att gå och fundera utan att man egentligen behöver komma fram till något. Jag konstaterar även att Persona lämnar en med en känsla av att ha sett något unikt och något lite större än en vanlig film. Bioduken lyfter fram det magnifika fotot, den monokroma scenografin och de intensiva närbilderna på Andersson och Ullman. Ett mästerverk.
 
För att inte tala om alla dessa kvinnor2018-10-10
Stark inlaga i teorin att Bergman skrev manuset till Åsa-Nisse bland grevar och baroner under pseudonym. Är det en parodi på en komedi, är det menat att vara roligt på riktigt, eller är det bara Bergmans fuck you till världens alla kritiker? Det sistnämnda verkar mest troligt.
 
Nattvardsgästerna2018-10-10
Gud svarar inte och människorna är utelämnade till varandra. De kan dock inte nå fram till varandra hur mycket de än talar eller talar om att tala med varandra. De förefaller därför dömda till livstid i sina egna mentala fängelser. Sorg, existentiell ångest, suicid, karga snötäckta vinterlandskap. När prästen i ett ögonblick försöker öppna sitt inre för lärarinnan så dundrar ett tåg förbi och kontaktförsöket dör ut i oljudet. Gunnar Björnstrand är fantastisk som krasslig, tvivlande och ångestfylld präst, vad jag förstår ska den gode Bergman ha gått ganska långt i syfte att lura i honom att han var sjuk på riktigt. Allan Edwall gör en fin roll. Stark fyra!
 
Såsom i en spegel2018-09-19
Första Bergmanomtitten och det blir en höjning. Upplever att filmen håller ihop bättre som helhet vid denna titt, samt att jag imponeras av Anderssons rollprestation än mer. Ett inledande föredrag om Bergmans skräckreferenser gjorde också sitt, framförallt vampyrtolkningen av fadern. De fyra rollfigurernas vitt skilda inbördes relationer skildras rikt och intressant. Vackra miljöer.
 
Jungfrukällan2018-09-19
Med en intensiv blick på familjemedlemmarnas skilda kval i relation till varandra och sin kristna tro tolkar Bergman den medeltida förlagan. Gunnel Lindblom (vars närvaro förgyllde cinemateketvisningen) med sin rollfigurs hedniska tro och bekännelse, moderns avund till faderns relation till dottern, Karins fåfänga, faderns vrede och tvivel..Samtidigt som naturen har sin gång och Gud ser på. Några fantastiskt starka och vackra scener med fantastiskt foto av Sven Nykvist i kombination med fint skådespeleri och i efterhand diskussionsvärda teman och tolkningar gör detta till en fyra.
 
Glädjekällan2018-08-28
Det här var en mina första filmupplevelser utanför barnfilmernas värld. Jag minns inte så mycket av själva filmen, men kommer däremot alltid att minnas känslan.
 
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri2018-08-22
McDormand är fantastisk.
 
Mot väggen2018-07-10
Smärta, svärta och hjärta. Akin backar verkligen inte för att gräva djupt och sedan ännu lite djupare i självdestruktivitet, skam, misär, hopplöshet och komplicerad kärlek. Fantastiskt fint skådespel lyfter filmen till fyran som den nästan missar i det något framstressade slutet. En film som hänger sig kvar.
 
Train to Busan2018-07-06
En gillar ju filmer som utspelar sig på tåg, och att ta zombiegenren med på tåget är både kreativt och klart intressant. Man lyckas skapa en tät och klaustrofobisk stämning, med precis lagom portionerade andningshål. Tyvärr så är persongalleriet inte mindre än skrattretande och det är ovanpå det dessutom melodramatiskt så det förslår. Känslan efteråt är således att man delvis kastat bort en riktigt bra idé, men själva resan är ändå så kul att det räcker till en trea.
 
Soul Kitchen2018-07-04
Inte ett filmiskt mästerverk, men som en lätt måltid i genren feelgood så smakar det riktigt bra.
 
Kvinnodröm2018-07-03
Lite av en bagatell med med ett ganska ordinärt tema berättat ur två olika kvinnors perspektiv. Men Harriet Andersson är givetvis bra, likaså Gunnar Björnstrand. Scenerna på Liseberg är nog bäst. Men att få lyssna på Harriet in persona före och efter filmvisningen var en upplevelse, vilken kvinna! Så otroligt imponerad av hennes liv och karriär.
 
Sommaren med Monika2018-07-03
Harriet Andersson är fantastisk som femme fatale från stockholmsk arbetarklass. Scenerna i Stockholm är klart mer intressanta än de i skärgården, det är när de unga tu befinner sig där som vi ser trycket från det vuxna samhället och får en hint om deras förutsättningar och förmågor att hantera det. Exempelvis får vi se Monikas kaotiska hemsituation och hur hon trakasseras av den äldre herren på jobbet. Dialogen (manuset är inte Bergmans från början) och helheten har dock inte riktigt samma djup som den tidigare Sommarlek.
 
Sommarlek2018-07-03
Sommar och vemod. Det vilar något speciellt Maries återseende av sitt yngre jag och hur hon i samma miljöer som hon upplevde den sommaren försöker hitta svaren på frågorna vem hon är nu och vad som format henne sedan dess. Maj-Britt Nilsson gör det riktigt bra och birollerna som dyker upp på vägen bidrar väldigt väl till helheten. Det är kanske inte den starkaste fyran, men det finns en känsla av finstämdhet här som saknas i IB:s tidigare filmer och som tillsammans med Gunnar Fischers fina foto lyfter det här till nästa nivå.
 
Till glädje2018-07-03
Bergman har kvar en stänk av det lite överdrivet dramatiska från sin allra första filmer, men här kompenseras det av en ganska träffande skildring av en problematisk relation med en man som har väldigt svårt att hantera sig själv och sina känslor. Mycket svärta i en palett av känslor som skildras avslöjande och naket med en uppenbar Bergmansk touch. Stark trea!
 
Min pappa Toni Erdmann2018-07-03
En av de allra roligaste filmerna jag sett på senare år, utan att den försöker vara det. Den lyckas dock med att skildra något fint, tragiskt och roligt på samma gång utan att på vägen tappa en tum av vilka figurerna är eller hur deras relationer fungerar eller inte fungerar.
 
Into Eternity2018-07-03
Intressanta frågor, snygg och så spelas Kraftwerk. Regissören balanserar dock på en väldigt tunn tråd vid några tillfällen och tänjer den pretentiösa gränsen några gånger. Frågorna om språk och kollektivt minne samt fåfängan i att planera för dessa i det lång-långa perspektivet är mycket intressant.
 
Ex Machina2018-03-19
Var ett tag sedan jag såg den. Snygg, lite intetsägande i efterhand.
 
The Ritual2018-03-07
En skräckis som gör det bra så länge den bygger upp en läskig stämning utifrån att det är obehagligt att vara vilse mitt ute i skogen. Som så ofta i genren så blir det sedan betydligt sämre när den stämningsfulla uppbyggnaden övergår i andra samt - i synnerhet – den ständigt urballade tredje akten.
 
Showtime2018-03-05
Extremt förutsägbar, man får vad man kan förvänta sig; inte särskilt bra men inte heller uselt. De Niro är bra kass alltså, samma gubbe varje gång. Shatner är i alla fall rolig.
 

Nästa sida »