RecensionLegenden om Zorro
Ahhh, det finns nog inget som en riktig sågning! Det var just därför jag valde att tillgodogöra mig de sista två timmarna av den här horribla berättelsen. Vänta lite, filmen är ju i stort sett bara två timmar lång kanske du tänker nu och nog kan du ha rätt, men min kopia är redan omintetgjord och jag undviker helst att dubbelkolla filmprofilen eftersom att affischbilden skulle påminna alltför mycket om den så kallade handlingen.
Jasså, vad behandlar då detta Zorroepos? frågar du dig kanske nu, lite försynt. Kalifornien inskjuter jag triumferande; ett Kalifornien på väg att införlivas med Amerikas förenta stater. Vi talar alltså i termer om 1840-tal, eller något i den stilen - även om filmens handling är så verklighetsfrånvänd att det är omöjligt att avgöra med säkerhet. I vår värld tillföll delstaten USA genom och efter det blodiga mexikanska kriget; ett invasionskrig som kanske i första hand inleddes med avsikt att återinföra slaveriet som Mexiko då redan avskaffat i området. I filmens värld, däremot, hålls demokratiska val där Kaliforniens invånare deltar med stor förväntan och brinnande iver - utan en tanke på att rösta annat än ja till ett förbund med sina grannar i norr. Välkommen till Hollywood!
Zorro då? Jag kommer dit! Antagonisten i \"Legenden om Zorro\" dyker upp ganska snabbt och har (föga överraskande) för avsikt att sabotera den pågående folkomröstningen. En munsbit för Zorro, kan tänkas - men ICKE! Vår maskerade hjälte har nämligen anpassat sig till en ny roll som familjefar. Åh, nej! Hur ska det gå? Kommer vi att få se honom fäktas igen? Kommer Zorro att dyka upp i filmen om Zorro? Spänningen är olidlig.
I ovissa tider krävs substitut. Redan postern visar vilken av filmens karaktärer som faktiskt - trots korsett och högklackat (samt i sällskap av barn, hästar och munkar) framstår som en betydligt skickligare fäktare än Don Diego de la Vega. Det är alltså ingen slump att Zorro inte själv står där med värjan i bildens centrum, och jag är så oerhört trött på arketypen ståljungfrun!
Man skulle nog kunna betrakta detta hafsverk lite som Zorrofilmernas svar på Björn Borgs comeback, med skillnaden att den maskerade räven inte verkar ha något att säga till sitt försvar. Han verkar faktiskt inte ha något att säga över huvud taget, kan man bittert konstatera när man sitter uttråkad (eller gapskrattande) i biomörkret och räknar blunders. Om manusförfattarna hade ägnat sin barndom åt något annat än att sniffa lim hade kanske ett eller ett par vettiga och/eller trovärdiga ord kunnat dyka upp för att överraska mitt under filmens gång, men hur det varit med den saken får vi säkerligen aldrig veta. Ett spenabarn kan snart från en dyngevagn vissla en filmdialog fram, som Nils Dacke hade uttryckt saken - och visst hade han haft rätt; det lär sannolikt inte delas ut några litteraturpris för detta mästerverk!
I The Legend of Zorro bjuds man istället på föråldrad bisarr humor, amerikansk superpatriotism av typ 1A (vilket till skillnad från mexikansk ger sinnrika pluspoäng i dessa sammanhang) och lösryckta, ogenomtänkta eller meningslösa sentimentala scener. Allt som var nytt i Albanien 1975 finns med! Vad sägs exempelvis om superskurkens superfarliga, men ack så tystlåtna, livvakt med ett vapen istället för hand? Innovativt!
Allt i den här filmen är så fruktansvärt fel, och det finns inga förmildrande omständigheter. Det är självklart möjligt att den gjordes då de medverkande hade lunchrast, lite som ett practical joke, men det känns ändå som ett osannolikt scenario. En sådan slutsats kan man dock inte dra efter att enbart ha studerat filmens kvalitet, utan snarare endast utifrån den kategoriska vetskapen om att Antonio Banderas raster säkerligen ändå är (över)betalda.
Hon skulle vara gladast om Alejandro la ned sitt svärd en gång för alla, kan man läsa i resumén och efter att ha plågat sig genom denna produktion finns det nog ingen som inte känner likadant.
