Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

Recension300



Redan innan jag går in i salongen har jag problem med hur jag skall närma mig 300. Om jag ska försöka se en modernisering av den grekiska myten, en film om att inte ge upp trots att man stirrar döden i vitögat eller om jag bara bör luta mig tillbaka och se en våldsam serietidningsfilmatisering om testosteronstinna män. För 300 är först och främst en film om män. Stolt bär de trehundra krigarna sina sköldar med den hedniska fallossymbolen och lika stolt är de beredda att gå i döden för vad de tror på – Spartas storhet. Ur en vidare aspekt handlar nämligen 300 lika mycket om nationalistiska, ibland på gränsen till rasistiska, betraktelsesätt som om män med adrenalinfyllda stridsvrål och de trehundra nietzscheanska övermänniskorna slåss varken för varandra eller för sig själva utan för nationens ära. Det är ett upprätthållande av den nationella identiteten som heter duga, där motståndaren är det vanställda och det abnorma öst, en persisk armé av lust, hybris och demoniska monster.

Att dra allegorin längre bör man dock akta sig för trots den kontrovers som stormat runt filmen. För även om det finns starka undertoner av en slags västerländsk suveränitet så vore det fel att dra på politiska växlar. Dels för att 300 totalt saknar den formen av mångbottnad men även för att filmen ur en någorlunda insiktsfull synvinkel knappast kan ses som smickrande ens för västerlänningar. Karaktärerna är filmen igenom plågsamt tvådimensionella och fungerar utefter de mest primitiva principerna den här sidan ap-stadiet. De filosofiska atenarna fördöms som fega, svaga och ”pojkälskande” medan våra spartanska krigare skildras som nobla hjältar som utan tvekan – eller eftertänksamhet – går i döden för sitt land och sina gudar. Det talas filmen igenom om plikt, ära och heder. Ord som tycks sakna mening i en historia som snarare glorifierar kriget än motivet.

Men om man bortser från dessa dramaturgiska och ideologiska svagheter och istället försöker se 300 som den våldsamma serietidningsfilmatisering jag nämnde inledningsvis (vilket borde göra den mer rättvis) uppenbarar sig emellertid filmens styrkor, såväl som ytterliggare några svagheter. Genom trailers och bilder har filmen på förhand sålts in som ett sprakande fyrverkeri av snygg och häftig action. Och visst, det är mycket välkoreograferade stridsscener som bjuds där genomborrande spjut framkallar såväl sprutande blod som akrobatiska fall. Vad beträffar filmens på förhand upphaussade foto så lämnas dock mer att önska. Omgivningar som skulle ha kunnat vittna om storslagna naturvyer och tjänat till filmens episka kraft fastnar istället i någon slags halvsjaskig och steriliserad brun tv-spels-estetik. Uttrycket blir istället som starkast genom ett antal bilder snarare än filmsekvenser och även filmens intensiva stridsscener anspelar på det bildbaserade serietidningsformatet, pendlande mellan stilfulla poser i slow motion och avancerade manövrar i fast motion. Och visst, så länge 300 berättas genom våld och frenetisk action så fungerar det, om än helt intelligensbefriat, ganska bra – åtminstone på bio.

Problemet med 300 handlar därför inte om huruvida filmen levererar de explicita krigsscener som utlovats utan snarare hur historien förflyttar sig fram till och emellan dem. För precis som jag själv vacklar i mitt förhållningssätt till filmen verkar Zack Snyder vacklat i hur han vill framhålla historien och dess karaktärer. Dels blandas filmen ut med en lövtunn sidointrig om Spartas drottning vars upplösning egentligen har föga betydelse för historien och dels löper en dialog genom filmen som har ena foten i Frank Millers serietidningsvärld och den andra i något som jag bara kan anta skall föreställa det grekiska eposet – en kombination som fungerar allt annat än väl. Och i slutändan blir 300 en film som vacklar av och ann, mellan hård och löjeväckande, snygg och ful, men genomgående utan vare sig nerv, känsla eller intelligens.