Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

Recension300



Kortfattat är det här en serietidning, som omvandlats till en film med TV-spelsestetik. Den förtäljer berättelsen om de 300 spartaner, som dog när de slog tillbaka delar ur den persiska armén vid Thermopyle år 480 f.kr. Det faktum att introduktionen ganska uppmuntrande beskriver de eugeniska förhållandena hos den spartanska ungdomen, och att den nästan två timmar långa filmen är fylld till bredden med (några historiskt korrekta) repliker, som speglar spartansk krigsetik, skulle kunna göra den här filmen till en trevlig avfart bort från en till synes ändlös ström av filmer, som fokuserar på det ganska tröttsamma temat kring modern individualism.

Men det är bara på ytan. I en scen föreläser den spartanske kungen Leonidas (Gerard Butler) om vikten av att armén hålls samlad, att soldaterna använder sina sköldar för att skydda varandra, och därmed bildar en stark enhet. I strid upprätthålls inledningsvis denna enhet, men sedan springer var och en av spartanerna iväg mot sin egen one-on-one-kamp, för att visa upp några publikfriande stunttrick. Intressant nog är det här en ganska precis liknelse för vad det är som gör att den här filmen kollapsar: det finns inget som håller den samman. Detta gör filmen, till själ och hjärta, till något helt motsatt det den är tänkt att vara. Exteriören, med sin överdrivna hyllning av en tolkning av spartanskt liv, beledsagad av mediokert skådespeleri, bluescreen-animationer, Hollywood-ljudeffekter, Nu Metal-riff, några miljarder slow-motions och det ständiga användandet av det alltmer obskyra frihetskonceptet kommer säkerligen att underhålla en del personer. Men under allt detta finns ingenting. De som söker efter konst som vackert porträtterar heroism kommer inte att hitta den här.

[-]Inte ens debatten kring huruvida filmen drar sin motivation från aktuell politik eller ej är särskilt intressant. Vad som i stället gör det här alstret någorlunda fascinerande som fenomen, och meningsfullt att recensera över huvud taget, är att det är ett utmärkt exempel på den extrema konstrasten mellan modernt och traditionellt tänkande, och på yta kontra innehåll. Filmmakarna tar några ingredienser från det förflutna, men vet inte hur man skall handskas med dem annat än genom att slänga dem i en gryta tillsammans med moderna dekorationer och ändamål. Medan den är gräslig som film, och knappast värdig det antika Sparta, så står \"300\" åtminstone som ett omedvetet komiskt monument över nutida missförstånd.