Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSpider-Man 3



Som serienörd och stort Spider-Manfan har väntan på ”den svarta dräkten” varit nästan lika lång som väntan på en godtagbar filmatisering av Spider-Man överhuvudtaget. Jag blev dock besviken när jag såg den första trailern för Spider-Man 3 och att dräkten inte alls var lika slickad över Tobey Maguire (eller hans CGI-motsvarighet) som i serietidningen. Jag tog emot nyheten om Topher Grace som Venom med nästan lika stor besvikelse och det är här jag ofta gör ett misstag med serietidningsfilmer; jag utgår allt för ofta från att allt som finns i serietidningen går att återskapa i en film, detta är givetvis inte sant.

Om det gick att återskapa allting som försiggår i serietidningarna som Spider-Manfilmerna bygger på så skulle filmerna aldrig ta slut och det skulle ta lång tid innan Peter Parkers fästmö Mary-Jane kunde dyka upp. Att Gwen Stacy därför dyker upp i den tredje filmen istället för i början av filmserien får man köpa, men det blir en smula fel, då mycket av karaktären Spider-Man bygger på förlusten av Gwen Stacy (i serietidningen alltså). Att en hel del annat lämnats i serietidningsvärlden gör inte så mycket heller.

Storyn i Spider-Man 3 tar vid där tvåan slutade. Green Goblin är död och Harry Osborn skyller allt på Spider-Man. Samtidigt lyckas tjuven som sköt Peter Parkers morbror Ben rymma från fängelset och råkar hamna i ett radioaktivt provområde. En rätt stor del av filmen handlar också om Peter Parker och Mary Jane och deras förhållande. Mary Jane försöker lyckas som skådespelare och blir gång på gång överskuggad av Peter Parkers alter ego. Det låter på papperet som tre olika filmer, men Sam Raimi knyter skickligt ihop allting mot slutet och håller sig hyfsat trogen till originalet.

Dock är en del små detaljer signifikanta för att göra karaktärerna trovärdiga. Peter Parker är till exempel inte fullt så gravallvarlig som han framstår i filmerna. Visst kan vi köpa att han är stel och tråkig eftersom hans älskade farbror nyligen gått bort. Problemet blir bara att det blir parodi-artat när han väl skiner upp och lever livet i en viktig del av filmen. Det verkar som om filmskapare (med Sam Raimi i spetsen) valt att låta Venom vara den humorösa, kanske för att visa på ett motsatsförhållande de emellan och visst, det funkar alldeles utmärkt.

Under inledningen av filmen och halvvägs filmen igenom känns filmen som ett trevligt matinéäventyr som passar för de flesta. Efter halva filmen kan det möjligen bli lite väl mycket relationsproblem mellan Peter Parker och Mary Jane, men eftersom det tjänar en viktig funktion är även det okej.

Jag har egentligen bara en invändning mot filmen och det är varför de valt att introducera Gwen Stacy överhuvudtaget? Det är inte så att Bryce Dallas Howard (dotter till Ron Howard) gör dåligt ifrån sig, tvärtom, men hennes karaktär betyder ingenting. Likaså är hennes pappa Captain Stacy rätt betydelselös i sin roll, men däremot helt fantastiskt castad med John Cromwell som åldrar polisman. Det är mycket möjligt att både Gwen och hennes pappa introduceras i den här filmen för att i senare filmer spela mer betydelsefulla roller, men den förklaringen känns möjligen lite väl cynisk.