Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSånger från andra våningen



En film som försätter dig i ett rofyllt tillstånd. Stillheten och lugnet som präglar Sånger från andra våningen är högst behaglig, men det gäller att kunna släppa vardagens stressmoment för att kunna göra den rättvisa.

Filmen utspelar sig i nutid, men i ett nu som vi kan ha svårt att känna igen. Tystnad härskar. Känslan av att alla uttalade ord är meningslösa blir påtaglig. Det enda som tränger igenom är skriken av smärta och frustration.

Karl (spelad av Lars Nordh) börjar bli trött på livet och möbelfirman han driver. Världen omkring honom är i upplösningstillstånd och plötsligt är inget sig likt. Eller är det i själva verket så här bisarr vår värld är? Han möter både det verkliga och overkliga och hamnar på gränsen till en drömvärld.

De närmast sinnesjuka scener som Roy Andersson leker med i sin skapelse håller ett konstant lågt tempo. Plötsliga utfall och överdrivna rörelser uteblir. Man ges istället tid att beundra den fantastiska bildkonst som visas upp. Alla scener görs i ett klipp, ibland flera minuter långa. Kameran står dessutom blick still - i alla scener utom en. Kameravinklarnas estetiska noggrannhet gör att bilden, trots att den alltid är fryst, ändå inte blir tråkig. Miljöerna har valts med omsorg och har ett stort djup. Färgtemat är dunkelt, ibland på gränsen till äckligt, men genomgående vackert.

Betraktaren ges en liten vink om det absurda i det tidsbegrepp vi lever efter, det som varje dag ligger i bakhuvudet och pockar på vår uppmärksamhet. Tiden är mänsklighetens gissel i vår värld, men inte i den som gestaltas i Sånger från andra våningen. En glimt av ekonomismens armageddon, där tiden inte längre styr. Den finns i luften, fyller människornas lungor, men liksom syret man andas för den bara livet framåt, närmare det oundvikliga slutet. Tiden har förlorat sin verkande kraft.

Begrepp som ondska och godhet eller kärlek och hat finns knappt att finna i denna film. Känslor som går att urskilja är snarast sorg, oro och stor förvirring. En slags abstrakt förvirring som tycks genomsyra hela världen.

Det är en hemsk verklighet som skildras i Sånger från andra våningen. Människans maktlöshet mot sin egen dumhet är skrämmande. Den stackars 100-åriga generalen vill inte alls bli firad på sin födelsedag, men vem bryr sig om vad han tycker? Egoism och galenskap är de ord jag huvudsakligen kopplar till filmen. Den själviska människan är normal och den medkännande människan galen.

Man kan analysera sönder Sånger från andra våningen i partiklar. Man kan också se all symbolik och alla svårtolkade scener som scenografiskt dravel. Vad jag ser det som är skönhet. Ett oerhört vackert konstverk. Sök filmens skönhet så finner du meningen, till slut.