Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSpider-Man 3



Lyckan har vänt för Peter Parker och hela hans framgång går att jämföra med en exponentialskurva då denna enbart stiger uppåt. Samtidigt som detta utvecklas så går de mindre bra för hans flickvän Mary-Jane men i Peters framgångsskugga kan han inte tyckas se det. Samtidigt växer en fara på annat håll i form av en förrymd fånge vars motiv är så starkt att ingen ska stå i vägen för honom, inte ens den gode spiderman. Men när en mystisk organism hälsar på från yttre rymden och befäster sig på Parker blir frågan om Spidermans godhet kan stå emot den mörka förvandling han är på väg att genomgå.


Jag erkänner, jag är en nörd. Jag är en nörd när det gäller mycket och däribland även när det gäller den underbara serietidningshjälten Spiderman. Som barn följde jag den tecknade serien slaviskt och spelade även in vartenda avsnitt för efter slutet kunna spola tillbaka och se på det minst 7 gånger igen. Det har gått 13 år sedan dess nu och när Sam Raimi för 5 år sedan släppte lös Spider-man på biograferna kände jag ett endorfinrus man enbart kan komma upp i med hjälp av olagliga substanser. Fotot var grymt, effekterna kändes nyskapande och skådespeleriet samt handlingen var klockren.

Sedan kom Spiderman 2 och den blev jag besviken på, tyvärr. Visst, produktionen var klockren och koreografin grym, men handlingen hade alldeles för många luckor och många grejer stämde inte överens med serien. Förväntningarna inför den tredje delen byggdes alltså upp till en stor nivå och har Sam Raimi lyckats ge mig det där endorfinruset igen?

Svar: Nej, istället känns det som att mina endorfiner sakta men säkert håller på och dör ut och jag blir mer deprimerad ju mer jag får se av filmen. Handlingen är så banal och full av irriterande fel och luckor att den nästan får mig att vilja piska mig själv. En meteorit med en främmande organism faller 30 meter ifrån kärleksparet Mary-jane och Peter och ingen tycks höra det, samtidigt som det inte alls bildas en krater? Sandman ramlar ner i en grop med sand i ett \"superhemligt\" forskningsanstalt (host sarkasm) och blir demolekyliserad, come on. Jag kan hålla på länge såhär och hitta massa luckor men det finns en hel del andra irritationsfaktorer också.

Hypet om att detta är världens dyraste film byggde givetvis upp förhoppningar om svulstiga effekter och nu med facit i hand så skulle jag gärna vilja se vart alla dessa pengar gått, för inte tusan har de lagts på specialeffekterna. Spiderman 3 är inget extraordinärt på den fronten utan det känns som att man redan sett allt tidigare.

Skådespeleriet är lika kasst det med och jag förstår inte varför Spidermans onda sida representeras av en Emo-look? Försöker Sam Raimi flirta med en kultur som krypit ur en håla på de senaste 4-5 åren eller tycker han att Emos är onda? Vi har även massa komiska inslag här, problemet är bara att ingen av dem är komiska. Däremot skrattar man åt ställen där det verkligen inte är tänkt att man ska skratta och det säger en hel del. Enda tummen upp ger jag till Bruce Campell som är rolig som fransk kypare, annars är inte ens chefredaktören för The Daily Bugle rolig i denna film.

Tyvärr är Spiderman 3 en enda stor soppa av skit och jag kan inte göra annat än att ge den:

1/5