Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionMannen på taket



Hur skriver man en rättvis recension av den bästa svenska snutfilmen någonsin? Ärligt talat vet jag inte men jag ska åtminstone försöka.

Mannen på taket är den numera hädangångne regissören Bo Widerbergs mästerliga filmatisering av Sjöwall Wahlöös bok \"Den vedervärdiga mannen från Säffle\".

Den börjar med ett mycket brutalt mord på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Offret råkar vara en poliskommissarie Nyman - en polis ökänd för sitt våldsamma och oerhört osympatiska sätt både mot kolleger och klientel.
Nyman blir inte bara mördad. Han blir totalt slaktad av en person med bajonett som i förmodat vansinne hugger ned honom på värsta tänkbara sätt.

Utredningen leds av kommissarie Martin Beck - en hypokondrisk, nästan frånskild man som trots sina många år inom polisyrket hyser respekt för människor på samhällets botten. Framförallt innehar han till skillnad från den framlidne kommissarie Nyman en stor portion empati, något som gör honom till en duktig utredare och pålitlig kollega att lita på i alla lägen. Han låter sig inte styras av en massa fördomar utan försöker alltid att se människan bakom brottet. Nåja.. det är inte Beck själv som ska avhandlas.

Martin Beck och hans kollegor, den lite sävlige men plikttrogne Einar Rönn som enligt bästa vännen Kollberg (se nedan) \"skriver hopplösa rapporter\", den plufsige före detta fallskärmsjägaren Kollberg som alltid går obeväpnad sen en olycka i arbetet där han råkade skjuta ihjäl en kollega och den ständigt provokative Gunvald Larsson, försöker att resonera varför Nyman mördades och vem som gjorde det.

Kollberg kommer snabbt på att det enda tänkbara motivet är hämnd. Det visar sig vara riktigt och spåren pekar mot någon i Nymans förflutna. Enda sättet att ta reda på vem som ville mörda Nyman är att bege sig ned i det dammiga arkivet vilket blir Rönns uppgift.

Medans Rönn håller sig i arkivet tar Martin Beck kontakt med Nymans gamla parhäst Palmon Harald Hult - en annan polis av den \"gamla stammen\". En riktig hårding som inte drog sig för att spöa buset som det så fint heter. Att hugga ned demonstranter med sabel och ge \"nån jävel ett extra kok stryk på vägen till häktet\" var liksom något som han inte hade några som helst moraliska betänkligheter med. Särskilt inte som han \"aldrig hört talas om sådana saker\"...

Motivet till mordet visar sig senare vara en serie JO-anmälningar mot paret Nyman - Hult. JO-anmälningar som alla gått i papperskorgen alternativt arkiverats i något dammigt hörn...

Man kan utan att överdriva säga att filmen och boken som filmen bygger på är starkt samhällskritiska. Filmen är dessutom sin förlaga mycket trogen vad gäller miljöer, repliker och personskildringar.

För den som inte har sett filmen (Vilken svensk över 25 har INTE sett den? Räck upp handen så blir det offentlig prygel ) blir titeln Mannen på taket något kryptisk om man inte förklarar att Nymans mördare slutligen förskansar sig på ett tak inne i city där vederbörande lugnt och systematiskt, utrustad med en kanna kaffe, smörgåsar och flera vapen däribland ett amerikanskt automatgevär, fortsätter med sin slutgiltiga hämnd..

Vad ska man säga? Det här är en vansinnigt bra film. Suveräna skådisar i ALLA roller. Mästerligt regisserat, suverän musik av Björn J:son Lind och perfekta miljöskildringar.

Polisernas i mångt och mycket långtråkiga vardagsarbete skildras ovanligt realistiskt. Språket - inga löjliga uppstyltade teaterrepliker här inte, folks kläder - inga upphottade snutar á la coola Shaft och actionscenerna är alla så trovärdiga som man kan begära.

Alla i filmen beter sig och ser ut som riktiga människor vilket ökar realismen. Till skillnad från amerikanska motsvarigheter finns heller inga hjältar i ordets rätta bemärkelse. Sjöwall Wahlöö skrev romaner om vanliga dödliga människor med en stor portion svart samhällskritik. Snutarna är vanliga tråkiga människor som sett alldeles för mycket av livets baksidor. De hasar omkring på polishuset i tofflor, dricker äckligt kaffe ur plastmuggar och ser allmänt blaserade ut. De enda som egentligen sticker ut från mägden är Kollberg och Gunvald Larsson som på sitt högst egna sätt sätter prägel på utredningen.

Det är därför jag älskar deras romansvit och Bo Widerbergs mästerverk Mannen på taket. Filmen har som jag ser det inga som helst brister överhuvudtaget och därför förtjänar den verkligen en plats i filmvärldens eget Hall of fame. Bo Widerberg var i sanning ett riktigt geni och jag tror aldrig att hans mästerverk kommer bli bortglömt.