Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionLegender från övärlden



Det som det talats mest om beträffande Tales from Earthsea, den senaste filmen från Japans mest älskade animationsstudio, Studio Ghibli, är det faktum att den regisserats av mästaren Hayao Miyazakis son, Goro Miyazaki, och hur detta har orsakat en konflikt mellan dem. När filmen väl släpptes bemöttes den av ganska ljummen kritik, vilket är ovanligt för en Ghibli-film, och när jag nu själv har sett den kan jag förstå varför den fick sådana reaktioner, även om jag personligen inte håller med.

När drakar börjar visa sig i människornas värld tar ärkemagikern och vandraren Haitaka, även känd som Ged, på sig uppdraget att undersöka dess orsak. Under sin färd träffar han en ung man vid namn Arren, som verkar väldigt vilsen i livet. Arren visar sig vara en prins på flykt från sitt kungadöme efter att ha mördat sin far, detta då han lider av en slags personlighetsklyvning där en mörk sida tar över honom till och från. De båda sluter sällskap och stöter även på den mystiska unga kvinnan Therru, som Arren räddar från fångenskap. Men som ödet vill ha det hamnar de snart i centrum för den manipulativa magikern Kumos plan att uppnå evigt liv, och det blir upp till Arren att komma över sin rädsla för att kunna rädda det han håller kärt.

Filmen baseras på Ursula K. Le Guins böcker om Earthsea, och jag har inte läst dessa, men filmen har kritiserats för att skilja sig för mycket från sitt källmaterial. Är detta ett problem? Nej, inte för mig i alla fall. Jag läste Diana Wynne Jones bok Howl's Moving Castle innan jag såg Hayao Miyazakis filmatisering, och de båda skiljde sig drastiskt från varandra. Båda två fungerade dock alldeles utmärkt, de hade likheter och samma poänger, men de kändes oberoende av varandra och bjöd på väldigt olika upplevelser. Detsamma kan antagligen sägas om Tales from Earthsea. Och liksom Hayaos film är det här Goro Miyzakis egen tolkning av historien, inte en slavisk återberättelse.

Det här är definitivt en av de mörkare Studio Ghibli-filmerna som släppts, och den är i stort sett helt befriad från humor. Dess karaktärer dras med problem och ångest och man märker sällan av någon riktig livsgnista. Troligtvis är det även därför som filmens underliggande tema är livet och döden. Trots att detta framgår lite väl tydligt, och nästan kan liknas vid en predikan vid vissa tillfällen, så berörs man ändå och filmen lämnar i slutändan en väldigt bitterljuv känsla.

Liksom studions tidigare verk går det inte direkt att klandra dess audiovisuella kvaliteter. Tales from Earthsea är en lågmält vacker film. Man hänförs, trots ett ganska långsamt berättartempo, av de storslagna bakgrunderna som bygger upp den episka världen runtomkring. Filmen ges andrum, och den förstklassiga animationen återskapar mänskliga drag med en slående känsla av perfektion, vilket gör att även de mest naturliga av vardagssysslor, som att plöja en åker eller att hämta vatten ur en brunn, framstår som fascinerande. Samtidigt märker man dock av att även om engagemanget fanns där så har man tvingats jobba med större begränsningar och tidspress än exempelvis Howl's Moving Castle eller Spirited Away, men att säga att en film befinner sig i mittenskiktet av Studio Ghiblis verk borde ändå vara beröm nog för att man ska inse att det ändå rör sig om ett fantastiskt hantverk.

Likaså håller musik väldigt hög klass, med svepande men samtidigt personliga stycken som hjälper filmen att skapa sin identitet. De två sångerna som framförs av Aoi Teshima är inget annat än fantastiska, dels i kontext till filmen men även på egen hand.

När Tales from Earthsea kritiserats är det oftast på grund av vad den inte är än vad den faktiskt är. Folk ser inte till filmens kvaliteter utan istället till vad den saknar i förhållande till Hayao Miyazakis alster. Goro Miyazaki har mycket att leva upp till, men samtidigt är det orättvist att nästan uteslutet jämföra hans film med faderns verk, då de ändå är två olika personer med olika visioner av vad en berättelse ska förmedla och vem den riktar sig till. Visserligen blir det svårare att skilja dessa åt när de båda jobbar under samma tak med samma människor, så att mycket av slutresultatet framstår som nästan identiskt, men det märks ändå tydligt att Goro inte är ute efter att apa efter sin far, och jag anser att hans långfilmsdebut är klart mer lyckad än pappa Hayaos Castle of Cagliostro, och faktiskt även en stor del av hans efterföljande filmer. Det är i slutändan ett väldigt karaktärsdrivet äventyr som i stora drag är harmoniskt och rogivande. Man hade kunnat korta ner den 30-40 minuter utan att gå miste om något väsentligt i historien, men det är att missa poängen. Den är inte felfri, jag hade gärna velat se en lite mer nyanserad \"skurk\", och filmens moral gränsar på övertydlig i Disney-proportioner, men bortser man från detta är det en väldigt lyckad regidebut, och det känns skönt att Goro kan gå sin egen väg utan att förlita sig på sin fars framgångar. Det ska bli intressant att se vad han kan åstadkomma även i framtiden.