Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionJoe Strummer: The Future Is Unwritten



In 2007 I hope I go to heaven

2007 känns lite som det år då vi alla minns Joe Strummer. Han gick bort för fem år sedan, och ungefär samtidigt som den här filmen kom den mycket omfattande och läsvärda biografin ”Redemption Song: The ballad of Joe Strummer” av Chris Salewicz.

Jag stiftade själv bekantskap med Joe Strummer när jag var 14 år gammal och rotade igenom mina föräldrars LP-samling en tråkig eftermiddag. Där hittade jag skivor som ”London Calling” och ”Black Market Clash”. Sedan den eftermiddagen har Joe Strummer varit min stora rock-hjälte.

Julian Temple var tydligen en nära vän till Joe Strummer, och det märks på regin. Filmen är gjord med stor beundran och respekt, men samtidigt ryggar inte Temple för Strummers sämre sidor. Filmen är väldigt kronologisk och börjar med John Mellors (mer känd som Joe Strummer) barndom i en typisk brittisk internatskola. Där är det väldigt tufft och jobbigt, men han kommer också i kontakt med rockmusik. Därefter skildrar filmen Strummers hippieperiod då han kallade sig Woody och var husockupant samtidigt som han gick på konstskolor och jobbade som dödgrävare. I slutet av hippieperioden byts namnet ”Woody” mot ”Joe Strummer” och han frontar pubrockbandet 101:ers. När Sex Pistols slår sig in på Londons rockscen förändras allt och Strummer bildar tillsammans med några andra gruppen The Clash, ”the only band that matters”.

Större delen av filmen skildrar sedan tiden med The Clash. Det är ett klassiskt rock'n'roll-liv med droger, sprit och extrema egotrippar. Efter tio intensiva år är The Clash splittrat och Joe Strummer tillbringar ett antal år i ”the wilderness”, med depressioner, ravepartyn, festivaler och lägereldar. Några år före sin död återfår Joe sin status som en av tidernas bästa rockmusiker med bandet ”Joe Strummer and The Mescaleros”. När han år 2002 går bort är det inte alls någon klassisk rockdöd. Joe Strummer dog istället av ett medfött hjärtfel, efter en morgonpromenad med sina hundar.

Filmen har förstås ett lysande soundtrack som täcker hela Strummers karriär som musiker, men också annan bra musik. Mycket av de andra låtarna är hämtade från Strummers BBC-radioprogram, inklusive presentationer och kommentarer. Bland annat består soundtracket av låtar med Elvis Presley, Bob Dylan, Woodie Guthrie och Nina Simone.

Det som imponerar mest i filmen är alla arkivbilder. Filmen innehåller intressanta klipp och bilder från Joe Strummers barndom och framåt. Dessutom finns det så mycket inspelade intervjuer med Strummer att det inte behövs någon annan berättarröst. Man får nästan känslan av att det är Joe Strummer som gjort filmen och att det är han som själv berättar historien om sitt liv direkt för publiken. Som tittare känns det som att man kommer ganska nära Joe, och han säger många egensinniga och djupa saker som ökar förståelsen för honom som person, men också en hel del dumheter (som när han säger att ingen ickerökare borde få köpa något som producerats av en rökare).

Filmen innehåller också ett oräkneligt antal intervjuer. De flesta av de som intervjuas har på klassiskt Strummer-manér samlats runt en stor lägereld och intervjuas en i taget. Det är en imponerande samling människor; allt från barndomskompisar och bandkompisar till gamla flickvänner. Något som känns både kul och lite konstigt är det stora antalet kändisar som intervjuas. Det kändisarna har gemensamt är att de kände Strummer (ofta ganska flyktigt verkar det som) och har inspirerats av honom och hans musik. Några av de som är med är Bono, Johnny Depp, Steve Buscemi, Martin Scorsese, Anthony Kiedis och John Cusack. Många av dessa har intressanta och vettiga saker att säga, men ibland känns det tyvärr lite platt och malplacerat. Ungefär som om det stora antalet kändisar är med i filmen för att locka tittare.

En konstig sak, och faktiskt mitt enda specifika klagomål mot filmen, är att Paul Simonen inte har intervjuats. Han var bassisten i The Clash och den som stod Strummer närmast i många år. I biografin, ”Redemption Song”, figurerar han väldigt mycket men nämns knappt i filmen. Det hade varit intressant att få höra hans åsikter, och hans frånvaro känns konstig.

För Strummer-vänner är den här filmen oumbärlig. Den är intressant, välgjord och mycket älskvärd. Ibland känns det tyvärr som filmen går lite på halvfart, den hade tjänat på en aning kortare speltid. På gott och ont är det här en film gjord för och av inbitna fans, och man kan fråga sig vad en ”oinvigd” tittare skulle tycka. Själv tycker jag att det här är en av de bästa rockdokumentärer som någonsin producerats. Filmen är snubblande nära en femma och ett måste för alla som gillar rock och färgstarka musiker.