RecensionJag vill inte sova ensam
Hsiao Kang är en ung hemlös kines i Kuala Lumpur som efter att ha blivit misshandlad och rånad räddas av en gästarbetare från Bangladesh, Rawang, som sköter om hans skador och låter honom sova bredvid sig på en gammal skamfilad madrass. I en tesalong i samma byggnad arbetar den unga servitrisen Chyi, som tillsammans med ägarens fru vårdar hennes son som sedan länge legat i koma. Trots, eller kanske på grund av, att Chyi och den medelålders kvinnan båda är dödligt uttråkade av den enformiga tillvaron på tesalongen och desperata efter mänsklig kontakt hatar de varandra. Men Hsiao Kangs ankomst vänder upp och ner på den isolerade tillvaron. Såväl Chyi som hennes chef attraheras med skräckblandad förtjusning av den unge mannens kropp och aggressiva närmanden, samtidigt som den sexuella spänningen mellan honom och hans räddare Rawang spirar. Begäret och svartsjukan, kombinerat med den tryckande hettan i den svårt förorenade staden, driver de fyra desorienterade människorna bort från och tillbaka till varandra, om och om igen.
Regissören Tsai Ming-Liang lyfter med Jag vill inte sova ensam fram de multikulturella aspekterna av sin hemstad Kuala Lumpur. Malajer och kineser samsas om det ytterst trånga utrymmet med folk från såväl mellanöstern som Afrika. Temat understryks av variationen i musikvalet, där allt från kinesiska schlagers till Bollywood-musik spelas, och ersätter ibland dialogen.
Jag vill inte sova ensam är inte för den otåliga tittaren. Handlingen förs framåt i ett nästan provocerande trögflytande tempo. Scener fotograferade i en enda tagning som verkar pågå i evigheter, ofta utan dialog, är frustrerande att se (jag måste erkänna att jag faktiskt nickade till några gånger under filmens första halvtimme) men fångar likväl tristessen i vardagen hos de fyra huvudkaraktärerna.
Fotot i filmen är emellertid vansinnigt vackert. Man finner estetik i kompositioner snarare än vackra miljöer, och för detta ändamål används den statiska kameran till fullo. Filmens centrala mötesplats, en övergiven byggnadsplats av betong och armeringsjärn, reser sig ur en spegelblank sjö av regnvatten och utgör en enastående bakgrund mot karaktärernas ensamhet och åtrå till varandra. Även rent berättarmässigt används fotot mycket skickligt. Tsai lurar ofta iväg tittarens blick och uppmärksamhet på en punkt för att sedan överraska med en något totalt oväntat, som till exempel en rörelse eller att flytta på något för att avslöja något tidigare dolt, på annat håll i bilden. Effekterna som uppnås av detta är slående, och bjuder samtidigt på stor underhållning!
Jag vill inte sova ensam är en vacker och vemodig, om än långsam, skildring av människors ensamhet och längtan efter kontakt i den multikulturella storstaden. Den bör kunna fånga de flesta tittare, förutsatt att dessa besitter ett visst mått av tålamod.
