Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionRåttatouille



Jag fick upp ögonen för Brad Bird i och med hans långfilmsdebut, den underskattade pärlan Järnjätten (The Iron Giant). Efter denna fantastiska upplevelse blev jag helt hänförd och hoppades på ytterligare storverk från den forne Simpsons-medarbetaren. Jag fick min önskan uppfylld när han ihop med Pixar lyckades snickra ihop en av de bästa superhjältefilmer som någonsin gjorts, nämligen just Superhjältarna (The Incredibles). Pixar insåg säkerligen mannens talang och måste ha älskat att jobba med honom, för nu när hans tredje film, Råttatouille, släpps är det samma team som backar upp honom även denna gång.

Remy är en råtta olik andra råttor – han har god smak – och när man då bor i världens mest erkända matland, Frankrike, borde ju detta vara rena paradiset. Nja, Remy är som sagt en råtta, och dessa går normalt sett inte direkt hand i hand med kulinariska läckerheter enligt oss människor. Efter ett vågat missöde i råttans hemtrakter tvingas Remy och hans familj fly. Han skiljs från dem och hamnar i Paris, närmare bestämt på sin idol Gusteaus restaurang, ett ställe som definitivt sett sina glansdagar segla förbi. Remy är dock inte den enda nykomlingen, då en släkting till den numer avlidne Gusteau, Linguini, har blivit lovad jobb som städare. När Linguini råkar förstöra en soppa kommer den påläste Remy till undsättning för att rätta till hans misstag, men blir fångad på köpet. Linguini får i uppdrag att göra sig av med råttan, men när han inser att Remy förstår vad han säger, och att råttan även bevisat sina matlagningskunskaper, inleder de båda ett samarbete olikt något som någonsin skådats.

Från början till slut är Råttatouille en ren njutning, och Brad Bird visar återigen prov på sin fingertoppskänsla, vilket han efter tre fullpottare nu bevisat inte berott på tur eller flyt, utan snarare på ren expertis och en oöverträffad kärlek till det medium han jobbar med. Nyckelordet skulle jag vilja påstå är balans. Alla mannens filmer har varit fyllda av värme, kärlek och humor som känns påtaglig och äkta. Aldrig känns en situation forcerad, ett skämt överflödigt, en moral övertydlig eller en vänskap mellan två extremt motpoliga karaktärer sockersliskigt sentimental. Allt är, som vi brukar säga här i Sverige, lagom. Allt känns så perfekt avvägt och utstuderat, och frågan är om inte Råttatouille är hans bästa verk hittills.

Precis som en stor plåtburk från yttre rymden som blev vän med en liten pojke slog sin tydliga inspirationskälla, Spielbergs E.T., på fingrarna lyckas vi tittare bli engagerade av de många olika relationerna i Råttatouille. Det självklara huvudtemat ligger mellan Remy och Linguini, men även birollerna, i form av Remys familj, Gusteaus ande, Linguinis kärleksintresse Colette, de andra kockarna i restaurangköket, den girige ägaren Skinner samt den iskalle matkritikern Anton Ego hjälper alla till att sätta färg på tillvaron och verkligen nyansera karaktärerna och ge dem djup och komplexitet i en helt annan nivå än vad traditionell familjefilm brukar bjuda på, så det är bara till att tacka och ta emot. Röstskådespeleriet är lika förstklassigt som den knivskarpa dialog och det fantasifulla manus som skrivits, och trots sin längd har Bird nu erfarenheten att veta hur man inte ska dra ut på en scen för länge, och genreblandningen är likt allt annat, felfritt avvägt. Balans var ordet.

Pixars animationsteam överträffar verkligen sig själva gång på gång. Nyligen blev jag berörd av ett par bilar med ansiktsuttryck, men Råttatouille spelar verkligen i en helt annan liga. Den makalöst smakfulla designen fullkomligen kokar över, och allt från små gester och rörelser till scenografi, ljussättning och kameraarbete har tilldelats lika delar omsorg för att skapa ett helhetsintryck som lämnar en omtumlad och skakad. Men animationen tar aldrig någonsin över. Råttatouille jobbar på ett ganska minimalistisk och familjärt plan, och allt känns så naturligt att man aldrig riktigt reflekterar över att det var en animerad film man precis såg förrän de handritade sluttexterna börjar rulla. Datoranimationen har nu verkligen nått den nivå där jag med gott samvete kan påstå att plastigheten och livlösheten är borta. Råttatouille eftersträvar inte att vara fotorealistisk vilket dess deformerade karaktärer är det bästa exemplet på, men återigen spelar balansen in och säljer illusionen av att detta är en äkta, levande värld.

Råttatouille är, för att dra en troligtvis klyschad jämförelse, som en riktigt lyxig trerättersmiddag som bara smälter i munnen. Vare sig man är gammal som gatan eller en liten parvel kan man inte undgå att älska Pixars hittills bästa film, om man inte är allergiker då, vilket i det här fallet är en liknelse för animerad långfilm. Barn som vuxna kommer älska samspelet mellan Remy och Linguini, och de kommer båda att uppskatta den karikatyriska kritikervinkeln, fast av olika anledningar. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag sitter och plockar ut specifika aspekter ur filmen, för det här är ett av de extremt få fall där jag verkligen inte finner något att klaga på. Man känner sig som ett barn på nytt, och min teori om att Brad Bird är någon form av övernaturligt väsen fick precis mer kött på benen. Ska jag säga något negativt så är det att jag nu tvingas vänta ett bra tag innan jag får se något nytt av honom igen, men fram till dess ser jag mer än gärna om årets hittills bästa film ett par gånger till. Just det, balans.